Guds barn, Cormac McCarthy, Bonniers

Med en av Cormac McCarthys tidiga romaner ges vi chansen att stifta bekantskap med en figur av det otäckare slaget. Tyvärr solkar översättningen intrycket av ett obestridligt mästerverk.

Lester Ballard är en av litteraturhistoriens mest avskyvärda figurer. Han är inte bara tjuv och mördare, utan också nekrofil. Om honom skrev Cormac McCarthy en kort roman 1973, Guds barn, som nu äntligen översatts till svenska.

Tyvärr gör översättningen långt ifrån rättvisa åt den kargt brutala stilen i originalet, framförd på knapphändigt talspråk som polerats till stenhårt glänsande lyrik. McCarthys poäng är att drapera våldsförloppet i ett våldsspråk. Kerstin Gustafsson är den fjärde som översätter McCarthy till svenska, och när hon mildrar det hårdhänta språket. hon mildrar ko ndet  Kerstin Gustafsson är den fjärde som översätter McCarthy till svenska, och hon mildrar koårdhänta språket är det en helt annan Lester Ballard som kliver fram ur texten. Fortfarande skelögd och ondsint, men här talar han vårdat och prydligt.

Han blir felaktigt gripen för en våldtäkt, och efter att ha frisläppts släpper han alla hämningar och moraliska betänkligheter. Han hittar en död kvinna som han har sex med och tar med sig till en stuga. När stugan brinner ned får han ta sig fram i den kylslagna naturen, och livnära sig på rå potatis och hembränd whisky. Ett odjur som existerar i samhällets utkanter.

Nu kanske du tänker: blir det inte lyteskomik av det här, eller melodramatisk smörja? För det låter bara osmakligt att återge vad som händer. McCarthy uppfinner en jagberättare som förmedlar det groteska förloppet med sakligt tonfall, som om det kusligt nog finns en verklighetsbakgrund. Till det märkliga hör att Lester ändå inte kan avfärdas som entydigt monstruös, även om det mer än antyds av författaren.  

Även denna avvikare är ett ”guds barn”. Så lyder tesen författaren vill få oss att acceptera. Det är svårsmält, och att läsa romanen är en utmaning. Men medan det finns gott om författare som vill få oss att visa förståelse för det som är knasigt – Håkan Nessers Elva dagar i Berlin är ett aktuellt exempel – rör sig dessa undersökningar bara på ytan.

McCarthy går på djupet med ondskan i sin roman, som blir en hybrid mellan fiktionen och det filosofiska traktatet. Då blir romanen en ontologisk sondering, som ställer frågan om människans natur på sin spets. ”Du är bara ett galet ting”, säger en av kvinnorna till Lester, men tyvärr inte i den här svenska versionen, som väljer: ”Du är bara en jävla galning”.    

Tål människan att synas i alla sina sömmar? Nja, svarar väl McCarthy med denna barska berättelse. Hans roman tål granskningen desto mer, för bland nu levande författare tror jag ingen skriver en litteratur som visar större potential att överleva oss alla.

Han gör det med en skoningslös prosa som behandlar skoningslösa ämnen, och inte ens en undermålig översättning kan få mig att avstå från att rekommendera den med hela mitt hjärta, om du inte vågar ge dig på det engelska originalet. Det är en tidlös berättelse som antar mytiska proportioner, och då blir Lester Ballard frigjord från sin hemska kontext.

En legend, eller som berättaren fastställer i inledningen: ”Ett guds barn, en man inte olik er själv.”  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/10 2015)