Med
sin nya diktsamling lyckas Katarina Frostenson skriva starkt berörande
sorgedikt. Men det sker i en lite ojämn bok, där flera av de andra dikterna är
lite för oengagerat skrivna.
På
80-talet blev Katarina Frostenson främsta måltavlan för den
obegriplighetsdebatt som fördes kring samtidspoesin. Hon tog omedelbar revansch
när hon 1991 gav ut Joner, en av
1900-talets bästa diktsamlingar på svenska.
Nu
utkommer Sånger och formler,
diktsamling nummer aderton, och det mesta är sig likt – på gott och ont. På
gott, eftersom få poeter har ett så innerligt förhållande till språket in i
minsta betydelsebärande enheter. På ont, eftersom det inte går att undvika
intrycket att skrivandet går på autopilot.
Men
till bokens självklara förtjänster hör ju att Frostenson skriver fram
existensen, och fortfarande, 62 år gammal, kan etablera kontakt med barnets
nyfikna upptäckt av vokalerna och konsonanterna. Genom hela boken går ett stråk
av förtjusning inför språkets potential, hur ljud förs ihop och får mening.
Barnet,
som minns barnkammarsångerna, och möjligen är hågkomsten av dessa ett sätt för
poeten att dröja kvar vid en död moder. Liksom i förra boken, den suveräna Tre vägar, är skrivandet mer
självbiografiskt. I synnerhet i den avslutande delen, ”Sorgens gångar”, och en
längre dikt som vädjar till läsaren: ”vad jag skulle vilja vara min bok / få
ligga i dina händer / när du håller i mig, ser ut med din blick som är ljus
eller sträng / döm mig inte, men säg vad du tänker / av raderna som går / går
och går på”.
Tyvärr
måste jag ju vara lite sträng, kanske just därför att Frostenson har en så hög
lägstanivå. Och då måste jag erkänna att det finns något utmattat över vissa av
de här raderna som går och går och går på, med sina bekanta teman, och bekanta
referenser. Att en vak beskrivs som ”Bruegelgrå” är på gränsen till sökt.
Lyckligtvis
sker dessa högkulturella liknelser sida vid sida med avväpnande citat från
barnvisor. Det är en kollageteknik som ger dikterna ett nödvändigt lekfullt
anslag, och gör dem anmärkningsvärt sångbara.
När
hon når fram till sitt energiska uttryck, då är jag faktiskt helt på hennes
sida, och då ljusnar nog min blick. När dikterna antänds av gnistor hämtade
från Marina Tsvetajeva, som skänkt titeln, eller barnvisor som ”Imse vimse
spindel”. Eller för den delen i några aktuella dikter om hemlösa, eller om
anonyma stadsbor snärjda av sina iPhonelurar som ”strået över kinden”.
Nu
blir inte hela boken lika övertygande som partiet kring döden, där diktjaget
söker sig till rutinen för att hantera sorgen. En rutin som innebär läsning –
Anne Carsons elegi över sin bror, Nox
– och översättning av Ovidius, trots att hon inte behärskar latin. Översättningen
gick förlorad, ”försvann i hårddiskens natt”.
Det
är skrivandet som räddar människan från att drunkna i sorg, och som sorgedikt
fungerar denna sista del ypperligt. Jag är inte lika begeistrad av bokens
tidigare delar, dess långa startsträcka. Ofta får jag intrycket att det här har
Frostenson skrivit tidigare, bättre dessutom.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 22/10 2015)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.