Damen med vargen, Renée Vivien, Alastor

Bland de snygga böcker Alastor ger ut hör nog den här till de snyggare. Sofie Violett Pehrssons precist utförda teckning, som avbildar Pierre Eugène Emile Hébers sublima skulptur ”Et toujours! Et jamais!” Beatrice Bohmans utsökt utförda formgivning, med typsnitt och vinjetter som harmonierar med innehållet. På bokmässan lägger jag beslag på exemplar 84 av 300.

Vad det är frågan om? Renée Viviens novellsamling Damen med vargen, som utkom 1904. Författaren, född Pauline Tarn, blev endast 32 år gammal, var känd under förra sekelskiftet som framgångsrik författare. Lesbisk, eller tribad, som det hette då. Droger, anorexi och självmordsförsök hör till hennes tillvaro. Hillevi Hellberg har översatt, och det är gjort med den typ av ömhet som undviker den blinda förälskelsen: en ambitiös kommentarsdel förstärker intrycket av ett gediget arbete.

Och i det inkännande förordet berättar Hellberg om hur Vivien gör ett försök att närma sig djurets existens, med kvinnan som representant för det farliga. Clarice Lispector var inne på liknande tankar, med en drift och rentav nostalgisk längtan mot det djuriska, i mer eller mindre bokstavlig mening.  

Damen med vargen är en titel som kan erinra om Tjechovs berömda novell ”Damen med hunden”, som ju utkom fem år innan Viviens bok, och det säger en del om den förskjutning från det tama till det vilda som hon åstadkommer. För det här är verkligen en ociviliserad text, med sjutton korta noveller av syrligt slag, allt från biblisk exegetik till uppsluppen dramatik. Och djursex, typ.      

Där döden är ett eftersträvansvärt tillstånd. Och den normativa heterosexualiteten är inget att ha, en idé som titelnovellen manifesterar. I fantasins vindlande gångar personifieras alkoholistens törst övertygande och utan fördömande instanser. Tilltalet är förtroligt.

Och farligt. Men vad menas då med ”farlig litteratur”, håller inte det (också) på att bli en kritikerkliché? På 90-talet, då skräckel-litteraturen omedvetet populariserades av den intet ont (eller för mycket ont?) anande Kay Glans, då beskylldes flera av de som gillade dekadent och – ja, farlig litteratur för att gulla med det otäcka som exempelvis Bataille sysslar med, i vissheten att distansen egentligen avväpnar det som kunde åsamka reella skador.

Då vill jag bara påpeka att den kritiken förfelar sitt mål, och den underkänner också den oförlikneliga kraft som litteraturen besitter. Alltså: den som någon gång ställts öga mot öga med den yppersta litteraturen går inte därifrån som samma person som innan. Det är en förändring som sätter djupa spår, som inte kan viftas bort med ord som ”distans”. Den riktiga litteraturen är inget som nöjer sig med att bestå av förströelse. Kan den vara skadlig? Tacka fan för det.   

Med detta sagt: en del dekadent litteratur lovar mer än den håller. Så är inte fallet med Viviens noveller, för de är faktiskt farliga på riktigt. Men det är en verkan som sker långsamt och med knappt märkbara medel. Fast, dekadent, på sätt och vis rör sig novellerna här tematiskt mot det hedniska.

Kanske allra mest i min absoluta favorit, ”Skogens svek”. Liksom hos Edgar Allan Poe är protagonisten neurotisk och oroande med sina ständiga försäkringar att vara vid sina sinnens fulla bruk. I tilltalet finns också något svårt yrselframkallande. Den brutalitet Vivien gestaltar är också skickligt tillvarataget i översättningen, vad jag kan döma, och det får mig att tänka på det råa språket i Cormac McCarthys roman Child of God, vars översättning till svenska Guds barn prisades i Aftonbladet i onsdags som ”utmärkt”. Den översättningen är faktiskt värdelös. Bara som ett exempel på hur viktig en översättning är. Som här, där några sparsmakade arkaismer får texten att luta sig mot en fin-de-siècle-atmosfär, utan att sjunka ned i övertydlighetens träsk.

Jag gillar att Vivien har ett så annorlunda sätt att berätta, liksom den stora variationen, med olika slags berättarjag. Nästan som att ta del av Pessoas heteronymer, med dessa nya berättare som ges olika röstlägen. Stilen präglas generellt av avsaknad av följsamhet, något som kan stöta bort läsaren. Eller, som det händer för mig, skärpa hans sinnen.  

Att läsa Renée Viviens noveller ger inblick i det nästan obeskrivliga äventyret. Död och avgrund, ja, men också ömhet. Det är också en gärning som vidgar vår kunskap, som gör vår litteraturhistoria en aning större och rikare. Det blir ett incitament på det Gunnar D. Hansson kallar ”kanonmaximalism”, och det är påfallande vilket välvårdat skick texten befinner sig i, att det är som om den bara väntat på sitt rätta sammanhang.