Jag vill att mina barn ska tillhöra, Sara Hallström, Norstedts

I sin fjärde diktsamling utvecklar Sara Hallström sin försynta samhällskritik. Hon gör det i dikter som inte pockar på din uppmärksamhet, men som just därför blir nödvändiga som ett alternativ till den larmande larviga världen.

Här kommer något så sällsynt som en ny svensk diktsamling, denna fattiga höst 2015. Sara Hallström utkommer nu med sin fjärde samling, Jag vill att mina barn ska tillhöra. Den ingår i Norstedts serie som vi känner igen från slutet av 90-talet, enhetligt formgivna böcker med bara författarnamn och titel på en stilren yta, den här gången i en färg som kan erinra om hur den romantiska tidskriften Phosphoros såg ut 1810-1813.

Inte för att hon skriver i romantikens anda, kanske. Inte heller bekänner hon sig till den bakdantade experimentella språkpoesin, utan här står begripligheterna som spön i backen.

Det är välkomnande dikt, och det behöver man inte gå längre än till titeln för att fatta. Men barnen nämns inte förrän mot slutet av boken. Det handlar mer om att skapa ett allmänt rum att samsas i. I det gemensamma kan så poeten hitta sin egen röst, ge sitt bidrag till en mer inkluderande och mindre fientlig värld.

Hur ser den potentiella världen ut? Så här, menar Hallström: ”gränser kan inte finnas här – / i så fall måste vi lämna – / i så fall vore vi inte ens här. / Låt oss ha en sal ihop och vi kommer flyta in i varandra, förstora, / förföra, störa, ge varandra rummet, / kasta det på varandra, växa ihop.” Alla får plats? Ja, alla får plats.

En av kanalerna för dikten är trösten, och det är måhända en hädisk tanke, att den i den allt mer sekulariserade världen ersätter bönen. Men oavsett om vi kallar oss ateister eller agnostiker eller satanister behöver vi andliga upplevelser, något som ger inblick i något större. Där fyller poesin en klar funktion, och Hallström gör sitt jobb i detta avseende, genom att peka ut något annat åt oss.

En annan kanal är varningen, den ovälkomna påminnelsen att så här ser världen ut. Dikterna kan uppfattas som signaler från en satellit. Vi kan ignorera dess vädjan, eller stanna upp, fråga oss om vi ska nöja oss med det vi har. Med det sagt: Hallströms varningar är diskreta, skrivs aldrig versalt eller kursiverat.  

Dock rör sig en av dikterna i en riktning mot ett mer maniskt tilltal. Den sticker ut också genom att vara mer kompakt, och frasen ”endast en kropp” upprepas effektfullt. Där blir Hallströms dikt exakt lika lysande som omslagets brandgula färg, och det är kanske synd att hon inte tillåter sig att bli lika apart i bokens övriga delar. Det är som om försiktighetsnormen fått råda lite för mycket. 

Det här är en bok där flera uppslag är tomma, blanka blad som bländar – eller manar till eftertanke. Poesin säger ibland jobbiga saker, och det är en rimlig reaktion att då tycka att den är svår. Sara Hallström gör sig inte till. I den mån det är svårt beror det på att hon påminner oss om hur världen ser ut. Jag känner till åtskilliga opinionsbildare som är sämre i det avseendet.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/10 2015)