En
smärre överraskning levererades nyligen på Bokmässan när Carl-Michael Edenborg helt
sonika sålde sitt förlag Vertigo till Alexandra Nedstam. Den som följt
förlagets utgivning sedan starten 1993 har fått tillträde till höga höjder och
djupa svackor. Förhoppningsvis kommer en ny ledning att vara lika djärv, och
framför allt ge oss lika stora läsupplevelser. Huruvida dess senaste alster hör
dit återstår att se, men jag har mina dubier.
En loppas memoarer skrevs 1887 av den
engelske advokaten Stanislas de Rhodes. Den har översatts av den kompetente KG
Johansson, och Edenborg bistår med ett förtal, som alltså ersätter den mer
städade varianten ”förord”. Under den viktorianska epoken var John Donne inte i
ropet, men att författaren läst dennes dikt ”The Flea” är väl inte helt
otänkbart. I dikten försöker diktjaget förföra en kvinna genom att utnyttja en
loppas blodsugande, och föreslå att föreningen mellan dem redan är utförd i det
blod som blandats i loppan.
Alla
moraliska epoker har en skuggsida, och den viktorianska med sin extrema
fixering på att undvika sex bäddade för desto mer av anonym pornografi. Och det
är ju dit den här boken hör. Den föregivna försatsen att det är en loppa som
skriver texten är ett piggt påhitt, men det är ett grepp som slarvas bort –
även om det är medvetet är det lite synd.
Loppan
hamnar hos den undersköna Bella, sexton år, i praktiken okysst men med heta
begär. När hon hånglar med pojkvännen blir de påkomna av en präst, som ber
henne söka upp henne dagen därpå för att erbjuda henne ett sätt att sona
skulden. Vad förslaget går ut på är väl inte svårt att gissa sig till. Senare
tillkommer fler präster, och även Bellas kompis Julie är med på noterna. Loppan
noterar, och sparar inte på detaljerna när de sedvanliga positionerna ska
redovisas.
Säger
man att det är tröttsamt missar man själva poängen. Befrielsen finns i själva
tilltalet, som åtminstone i början är piggt. Den sakliga stilen gör den
obligatoriska referensen till Kafkas insekt Gregor Samsa till något mer giltig
än brukligt. Loppan har ett språk som lägger sig mellan det kontrollerade och
det otyglade. Men allvarligt, att välja loppan som berättare är bara en ursäkt
för att få skriva snusk.
Och
snuskigt blir det. Burdust rakt på, jo, men också med åtskilliga omskrivningar.
En viss monotoni infinner sig efter omnämnandet av alla dessa nätta lilla
springor som släpper in gigantiska murbräckor, och glosor som staplas:
skabröst, naturvidrig, pumpande, vapen, stake, lustans verktyg, skändliga behag
och slippriga kanaler …
Stilen
närmar sig parodins brant. De långa utläggningarna skapar en distans, och jag
undrar om den verkligen är medveten. Så när prästen tjatar som mest kryper
loppan in i Bellas armhåla och somnar, och det är lätt att förstå den. Den
förment vetenskapliga exaktheten ger en udda effekt.
Är
det då en parodi som riktar sig mot prästståndet? Mot männens utnyttjande av
kvinnor? Männens logik stipulerar att den som gjort något ont måste göra något
värre för att bli av med det onda (synden). Nu är Bella inte dum som ett spån,
snarare något av pragmatisk överlevare, och den som läser berättelsen om henne
realistiskt gör sig själv dummare än spånet. För här regerar excesserna, och
möjligen ska de Rhodes udda roman läsas som kritik mot männens inbilskhet,
deras krav på att kvinnan ska göra alla sina kroppsöppningar tillgängliga.
Dess
moderna inslag, och det som då motiverar utgivningen, är att den tar upp
våldtäktsdroger, men också de nidingsdåd som döljer sig när hemliga sällskap
ägnar sig åt sina skumma förehavanden. Här råkar det vara präster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.