Pärlemor, Sofia Roberg, David Stenbecks Förlag

Att vara människa är en så konstig erfarenhet. Vad innebär det, ett liv, och hur ska något sådant förmedlas? Görs det begripligt i fragment, men om inte, i vilken form då?

Med sin debut i bokform, Pärlemor, funderar Sofia Roberg kring den mänskliga erfarenheten. David Stenbecks Förlag ger ut e-böcker, och det är lite synd eller frustrerande att en så taktil erfarenhet som poesi blir kvar i sitt digitala stadium. I synnerhet när dikterna är så taktila som här. Omslagets foto av Hanna Antonsson av blå sammet förstärker längtan efter beröring.

”Den mänskliga erfarenheten”, sa han lite högtravande, och mycket missvisande, för det här är ju inte högtravande dikter. Snarare lågtraskande, med sin uttalade önskan att återförenas med sitt vattniga ursprung. En återkomst till havet, att bli vattenvarelse. Men i första hand slippa ifrån det mänskliga. Havet har magnetiska krafter, och människan saknar vilja. Hon blir reducerad till drift – ett ting, som driver omkring.

Det är befriande, och att vistas i Robergs diktvärld är en frihetsupplevelse. Det finns en lockelse i det språklösa, kanske i synnerhet för den som likt poeten ägnar sig åt orden, som vänder på dem, låter dem utstå den polerande verkan som liknar det pärlan ges. Dikten kan i dessa stunder ge människan chansen att bli strömlinjeslipade entiteter, som endast närs av sin längtan att uppleva något som känns.

De hårda raderna ger Robergs dikt en stadga, en hållbarhet, som är helt av godo, även när orden spjärnar och spänner sig. Då gestaltas det skildrade på ett språk som inte slipat bort de nödvändiga kanterna:

”skapelsens första moment är irritationen: någonting tränger in i det ganska men inte

helt slutna ett sandkorn blir smuts eller sjukdom när det hamnar på fel plats som när

cellerna inte vet att de inte var menade att leva för alltid som när de bara fortsätter att

föröka sig i livmodern”.

Dikterna i den här tunna samlingen rör sig mellan det mjuka och hårda, som smekningar mot en sten. I havsvärlden fungerar pärlan som ett skydd, men Roberg visar hur den också kan genomgå en rörelse från sjukdom till skönhet, i en bild lånad av Karin Blixen. Att dikter kan liknas vid pärlor minns jag att Malte Persson sa i ett seminarium på Nässjö poesifestival för många år sedan, apropå den befängda uppfattningen att dikter alltid måste betyda någonting.

Roberg skriver dikter om naturen, om människan i naturen och de obefintliga mötena mellan oss. Hon låter sitt diktjag utöva närkontakt med världen, men ingen kontakt etableras. Ingen som går på djupet. Det är bara separationen som är möjlig. Resultatet är ändå pärldikter, alltså dikter som är sig själva nog, med budskap eller inte.

Men seendet finns, och poetens uppgift är att bli öga. Som kameran: det hårda tinget, som också nämns i en av dikterna. En kamera kan inte fånga tillvaron. Kan dikten? Jag vet inte. Men det är samma egenskap som krävs för att skriva som för att läsa, och jag vet inte vilken syssla som är svårast. Det som krävs är hängivenhet, och det gläder mig att den finns här, även om jag inte är förvånad, eftersom Roberg visade den så tydligt och distinkt, när hon inte var Roberg utan bara Sofia, och som gymnasieelev i sal 302 läste Tranströmers ”Kort paus i orgelkonserten” med ögonen allt starkare lila, nej i en färg som ingen sett.