Sappho, Stung with Love: Poems and Fragments, Penguin

Det mest anmärkningsvärda med den engelska tolkningen av Sapfo (Sappho på engelska) som Penguin har valt till sin klassikerserie är förstås att dikterna rimmar. Stung with Love: Poems and Fragments är titeln på den här boken som utkom 2009, med Aaron Poochigians översättningar. Rimmen ger Sapfos ord en annan lyster, gör dem mindre moderna, vilket knappast kan ha varit intentionen.

Även äldre svenska översättningar kunde undantagsvis innehålla rim. Tidigare var ju poesins rim till stor del en konvention, som skulle ge prov på ens förmåga som hantverkare. Heidenstam visade suveränitet i detta avseende: en kan säga att han rimmade så perfekt att det är lönlöst att ens göra försöket efter honom. 

”Aldrig kan jag som fordom glatt                          

stundens frågor dryfta;                                            

tankarna famla dag och natt                                    

nederst i skuggornas klyfta,                                    

där ej flämtande                                                         

facklan sänder                                                            

livets sken, men en underjords.                              

Aldrig bland skämtande                                                                

bröder och fränder                                                                         

skall jag muntert sitta till bords.”

Nu är fördelen med den här utgåvan i första hand att den innehåller fina och ambitiösa kommentarer till de enskilda fragmenten. Tyvärr är endast 78 av sammanlagt cirka 230 fragment översatta, och det är onekligen ytterligare en brist i sammanhanget. Carol Ann Duffy, brittisk hovpoet, har skrivit ett frustrerande kort förord, som ändå betonar både det lyriska och ungdomliga hos Sapfo, samt det häpnadsväckande i att Horatius och Catullus läste hennes samlade verk, de omtalade nio böckerna som slutligen förstördes i en brand i Konstantinopel på 400-talet. Poochigians egna introduktion är ambitiös och lärorik, inte minst genom att ge en relativt heltäckande bild av det lesbiska samhället under Sapfos levnad, även om mycket av det vi vet även där består av mer eller mindre kvalificerade gissningar.

Men som Auden så vist har påpekat: ”Knowledge may have its purposes, but guessing is always more fun than knowing.” Det är troligt att Sapfos far dog när hon var sex år gammal. Hon kanske var lärarinna, och kanske prostituerad. Hon lär ha haft tre bröder, varav en gjorde karriär som vinhandlare och träffade en älskarinna i Egypten, och att de sedermera fick flera barn. Kanske hade Sapfo själv en dotter som hette Kleïs, även om det ord som syftar på henne, ”pais”, samtidigt kan betyda slav eller barn. Eller manlig älskare, för den delen. Det är bra att Poochigian påpekar att homoerotik var en tradition som övertogs på Lesbos när Sapfo skrev sina dikter – ungefär som när Suede i början av 90-talet skrev sina tidiga homoerotiska sånger (”The Drowners”, ”Animal Nitrate”, ”My Insatiable One”) utifrån mönster från 80-talets brittiska indiepop.    

Att rimma eller att inte rimma, det borde inte vara en fråga när antik poesi översätts. Poochigians motivering är i svagaste laget, då han hänvisar till Sapfos empatiska radslut, oftast två långa stavelser (vi bör minnas att de inte räknade stavelser, utan använde långa och korta sådana). Dikterna liknar mer sånger så här, och så får kanske den här versionen uppfattas: som just en version att använda och jämföra med andra. Rimmen skapar nya dikter.   

Den putsning som rimmen innebär ger dikterna mer karaktär av helhet och mindre fragment, något som också den djärvt tilltagna strofindelningen bidrar till. Här lutar sig Poochigian ibland mot engelskans heroiska kuplett, så som Alexander Pope nyttjade den. Till viss del lite tvivelaktigt gjort, kan jag tycka. Dikterna är också grupperade i sex olika sektioner, med versal rubrik: ”EROS AND DEATH-LONGING”, till exempel, något som inte lämnar mycket utrymme åt tvivlet. Den strävan mot helhet som uttrycks i hans not blir också lite dubiös: ”I have done my best to create a sense of completeness and, on occasion, translated supplements proposed by scholars”.    

Här finns bland annat det makalösa fragment som upptäcktes 2004, som Poochigian ger rim enligt mönstret ABBA, i tre strofer. Intrycket kvarstår: det är ändå poesi, detta. Tyvärr också det berömda fragmentet om månen som går ned tillsammans med plejaderna, fast ingen längre tror att Sapfo skrivit den. Inte heller är det lämpligt  att sammanföra två separata fragment för att skapa en enhetligare dikt.

Om jämförelser ändå ska göras tänker jag nöja mig med att konstatera att ibland går Poochigian lite för långt ändå, när han i den rad som gav titeln till den senaste Sapfo-översättningen på svenska, av Jesper Svenbro och Lars-Håkan Svensson: Eros skakar mig (2013), kallar Eros för en ”predator”, ett rovdjur. Deras Eros: ”ljuvligt stingande, obetvingliga djur” (Svenbro). Det kan jämföras med Magnus William-Olsson och Vasilis Papageorgious översättning från 2001: ”bittert ljuvliga, oregerliga djur”. Eller Anne Carsons version (2002): ”sweetbitter unmanagable creature”.

Det är i en av de mest berömda raderna som jag kan bli ännu mer betänksam.

”Some call ships, infantry or horsemen

The greatest beauty earth can offer;

I say it is whatever a person

Most lusts after.”

Dels är det obefintliga skillnader i de översättningar jag har konsulterat: alla väljer den Beatlesklingande kontentan ”det man älskar”. Lust är något annat. Poochigians argument är att grekiskans ”eratai” har med Eros att göra, i det här fallet ett sökande efter begärets mål, mer abstrakt än dunkelt. Nåja. Dels är jorden ovillkorligt och homeriskt svart, något som helt missas i den här komprimerat rimmade versionen.

Nåväl, jag ska sluta gnälla. För många kommer det här att vara den Sapfo de möter, och då kan man bara hoppas att de läser introduktionen noggrant (även om jag har förstått att förord och efterord endast läses av nördar), så att de inte tror att Sapfo rimmade. Modern eller inte kan diskuteras: här framträder hon som popsångare, och det är en ny dräkt, men inte helt missklädsam heller. Otåligheten i hennes pläderingar kommer fram bra.