De sista vittnena, Svetlana Aleksijevitj, Ersatz

Med en suverän reportagebok om hur barnen uppfattade andra världskriget avslutas den svenska översättningen av Svetlana Aleksijevits serie om Ryssland. Den är känslomässigt drabbande med sitt emfatiska nej till krig.

Det finns inga ursäkter för dig som ännu inte har tagit itu med att läsa Svetlana Aleksijevitjs böcker. Nu finns alla hennes fem böcker i serien ”Utopins röster” på svenska, i och med De sista vittnena. De tidigare har handlat om kvinnliga ryska soldater i andra världskriget, kommunismens uppbrott, Tjernobyl, och Afghanistan, och nu alltså barnens vittnesmål från när nazisterna invaderade Ryssland i andra världskriget.

Hon samlar deras röster, låter dem ge sina mestadels dämpade vittnesmål från en barndom som helt förstördes av kriget. Leken ersattes av allvaret. De fick se sina föräldrar avrättas. Spåren finns kvar i de intervjuer Aleksijevitj påbörjade flera årtionden senare. En kvinna kan fortfarande inte brodera med svart färg.  

Historierna radas upp. Den yngste är tre år gammal. Fyrårige Aljosja minns att det var de fallande tyska bomberna som lärde honom räkna. Åttaåriga Lida längtar fortfarande som vuxen efter att få äta pappans gröt igen. Elvaåriga Ljuba berättar hur nazisterna halshögg dem vars barn anslutit till partisanerna, och när de inte fann någon hängde de en kattunge i ett rep. Tolvåriga Janja blir arresterad när hon försöker sälja ett täcke för att köpa mat till sin svältande mamma.

Och sexåriga Leonid tar skydd i en grop fylld av gömda människor, och blir liggande där i dagar. I början håller han en flickas hand, men hon dör. Han är den ende som överlever. Det tar sju år för honom att lära sig prata igen efteråt.

Den poäng som görs är att låta de vuxna vittnena tala som de barn de var. Vi kommer oerhört nära deras upplevelser. Att läsa innebär att göra sig delaktig i deras öden, deras lidanden. Vi blir varse vilken förunderlig kraft som litteraturen besitter, även om det är svårt att sätta ord på Aleksijevitjs metod.

Det är dokumentärt, men också hårt redigerat. En berättelse formas, vars mönster inte blir synligt förrän efteråt. Aleksijevitj tar de individuella rösterna till hjälp för att skapa detta universella mönster, som blir så känslomässigt drabbande. Även den som försöker läsa som kritiker genomgår förvandlingen till läsare, en läsare som tappar hakan, som gråter, som blir indignerad och förtvivlad om vartannat. Det kan bara ske när något obegripligt, som krig, görs förståeligt. 

Litteraturvetaren Mikhail Bakhtin lanserade begreppet polyfoni för att förklara Dostojevskijs romaner, alltså att de enskilda karaktärerna där talade självständigt oberoende av författarens röst. Man får nog gå till Dostojevskij för att få ett hum om vad Aleksijevitj har åstadkommit. I lika hög grad som objektiva dokumentärer har hon skrivit polyfona romaner, och som sådana är de lika bra och lika nödvändiga som Dostojevskijs.   

Att vädja om Nobelpris har blivit en kritikerkliché som i värsta fall devalverar ett författarskap. Jag tar risken, och ämnar ropa tills Svetlana Aleksijevitj får det.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 4/9 2015)