Dante. A Very Short Introduction, Peter Hainsworth & David Robey, Oxford

”A very short introduction” är en fin serie från Oxford University Press, med behändiga böcker i ämnen som rör allt mellan himmel och jord – och mer därtill: ”The Devil”, ”Sexuality”, ”Madness”, ”Beauty”, och – ”American Politics”. En annan sak som hör till det utomjordiska är väl Dante, som är en av ytterst få författare  med en egen volym, nummer 423, som utkom i våras. Skribenterna är Emeriti från Oxford, kunniga i både italiensk litteratur och medeltiden. Peter Hainsworth och David Robey heter de.

En invändning skulle kanske röra titelns ”very short”, för trots formatet blir det mer än så, en ganska fyllig introduktion till Dante. I synnerhet genom att behandla författarskapet i sin helhet, för även om givetvis Komedin får det mesta av utrymmet diskuteras hans andra böcker på allvar. Vilket är bra, inte minst därför att det går att hitta trådar mellan dem.

Den som vet mycket kan sålla i det rikliga kunskapsmaterialet, och Hainsworth och Robey har helt enkelt gjort ett gediget jobb i att sammanställa den här boken. Jag skulle gå så långt som att säga att det är ett uppoffrande jobb: för här har de huggit bort mycket, och sparat de nödvändiga bitarna för att göra bilden av Dante tillräckligt givande utan att göra avkall på nyanseringen och komplexiteten.

Hur nödvändigt det är att känna till Dante kan alltid diskuteras. Låt oss för all del ha den diskussionen, men någon annan gång. (Säg, om 700 år?) För att ens ta sig in i hans böcker krävs förkunskaper, men det är, som Aase Berg visade i sin recension i DN av den danska antologin Nervsystem (28/7 2015), något som krävs även om du ska ägna dig åt idrott eller matlagning. Det är roligare än man tror att läsa Dante. Krävande också, ja, men som med allt annat gäller att ju större ansträngningen, desto större belöningen.

Det kan också vara spännande att ta sig dit, in i det medeltida tänkandet, för Dante är ju både en ypperlig representant för medeltiden och i lika hög grad en särling som gick helt på tvären med samtiden – så som genier plägar göra, och för vilket vi är dem så tacksamma. I efterhand, givetvis, för ingen gillar på riktigt de som är obekväma och säger något vi inte redan känner igen. Alltså är Dante både urgammal och hypermodern, och kanske det är i den laddningen vi ska förstå hans storhet. Det politiska programmet som grundas i Monarchia får sin fasta form i Komedin.

Tidigare läsningar av Dante har unnat sig att plocka lite vad de vill ur ett så stort verk som Komedin, men man bör göra sig en helhetsbild innan man bestämmer sig för det enskilda. Man kan välja sin Dante, men hur ärligt är det? Hainsworth och Robey hänvisar till T.S. Eliots berömda formel: ”Dante and Shakespeare divide the modern world between them; there is no third”. Nu menar de att vi tjänar på att bringa de här storheterna samman mer än separera dem, hitta vad som förenar dem.

Som bekant gick Dante vilse i inledningen till Komedin, en vilsenhet som mer påminner om den moderna människans moraliska desorientering än en bokstavlig bortkommenhet. Det finns antydningar i Dantes minst sagt apokryfiska biografi som framställer honom som en vivör. Men Gud räddar honom från dekadensen. Det är en vanlig synpunkt att det ”räcker” att läsa första delen, Helvetet, men det är ju rent nonsens: ”Paradisio is the moste demanding and beautiful of the three parts of the poem”, betonas övertygande i den här boken. Dristigheten i att ersätta Jesus med Beatrice är något som många feminister verkar ha missat, för här har de en förebild som heter duga, när Dante upphöjer en kvinna till Dantes lärare i en tro som bottnar i intellektet.   

Att läsa Komedin bokstavligt gör bara den som är rubbad, menar Hainsworth och Robey. Om allegorin gäller kan sanningen dock, som Nietzsche visade, bara förstås metaforiskt. En bild leder en bild. En skillnad som påpekas i den här boken är hur allt symbolbyggande, metaforer och annat bildspråk, gärna bygger på likheten mellan bilden och förståelsen: ”In the Comedy it is again and again the differences or even discrepancies between the two that stand out.” Det gör förstås boken till ett djärvare projekt än man kan förledas tro när man läser den, att man vadar i det man uppfattar som förståelse. Han spränger allegorins ramar. Det som kan te sig ett misslyckande eller dunkelhet pekar i stället ut geniet.

En sak som ofta påpekas är ju att Dante skrev sitt mest berömda verk på italienska, på ”folkspråket”. Han skrev också en bok som rekommenderade folkspråket, men den boken skrev han på latin. Dante ville förstås bli läst av alla – och förstådd? Ja, Komedin är ju pedagogiskt uppbyggd. Inte lika ofta nämns att det var populärkultur, att Dante försäkrade sig en plats som kändis – han var ju redan innan han skrev verket en offentlig person, och det politiska livet han levde i Florens ges kortfattad bakgrund även i den här boken.  

Pedagogisk? Ja, det går att följa förloppet som en lärobok i levnadskonst, men främst handlar ju Komedin om kunskap, hur Dante (”pilgrimen”, med Olof Lagercrantz ord) vägleds i tanken och förnuftet av Vergilius, som avlöses av nästa vägledare i tron och teologin av Beatrice, men att hon i lika hög grad är en kunskapsförmedlare som Vergilius. Att förnuftet och tron kompletterar varandra är Dantes snillrika och oerhörda inskott i det medeltida tänkesättet. Att förnuft och tro är oförenliga digniteter trodde man alltså på medeltiden – och fortfarande. Intellektet är hos Dante delaktigt i känslorna.  

Dante skiter i katharsis, menar Hainsworth och Robey, fast nä, de uttrycker sig inte så vanvördigt som jag tillåter mig att göra (jag skriver ju på internet). Han kände inte till just den skriften av Aristoteles, Poetiken alltså. Det är spännande ändå att föreställa sig hur det gick till när han skrev: känner vi inte ett enormt avstånd ändå när vi läser Dante, att hur i hela friden gick han till väga? Att det med viss möda går att föreställa sig Shakespeare med viss nonchalans föra pennan till pappret, men varifrån kom det stora självförtroende som var förutsättningen för Dantes projekt? Det storslagna i det. Men vi får aldrig veta sådant, det hör till det utomjordiska. Vilket inte hindrar att det här är en förbannat bra och användbar bok, och det är egentligen allt man behöver säga i denna not so very short text about it.

Så var det också först på 1500-talet tillägget ”gudomliga” gjordes, så det finns ingen anledning att ange Boccaccio som upphovsman till det, då han varit död i nästan 100 år innan boken trycktes för första gången, och först på mitten av 1500-talet tillkom ”Divina”.

Serien från Oxford har kallats ”den tänkande människans wikipedia”, och det kan påminna om den serie som fanns i slutet av 1900-talet, ”Vad vet jag om?”, Alhambras PocketEncyklopedi, som väl försvann i ett nafs när wikipedia lanserades. Nu ska väl sägas att även här måste förenklingar råda, och jag vill inte betvivla att många av artiklarna på wikipedia skrivs av kunnigt folk, eller fel, jag vet att det är så. Men jag har svårt att tro att jag ska få ut lika mycket lärorikt stoff där.