Skrik, Joyce Mansour, Sphinx

En av surrealismens galjonsfigurer, Joyce Mansour, skrev dikter som nyttjar chockverkan för att nå effekt. Bland de något förutsägbara sammanställningarna finns en del dikter som uttrycker sitt ämne på ett förnämligt sätt.

Surrealism är den bildsatta världen som paradoxalt nog fungerar bättre verbalt än visuellt, för jag tröttnar snabbt på den omåttligt populära Dalís tavlor. På senare år har förlaget Sphinx profilerat sig med en sparsmakad men tillförlitlig utgivning av mestadels undanskuffade verk i surrealismens anda.

Litteratur som ofta är märkligt angelägen. Franskspråkiga Joyce Mansour är tidigare översatt med romanen Julius Caesar, och nu alltså diktsamlingen Skrik som hon debuterade med 1953, översatt av Carl-Michael Edenborg, som också skrivit ett entusiastiskt efterord.

Mansour umgicks med surrealismens ledare André Breton, men även om hon kan sägas tillhöra en tradition skriver hon sig samtidigt ut ur den. Eller skriker sig ut: hennes stil är gäll, högljudd, våldsam, blodig. Även om hon gärna använder den typ av uppräknande katalogdikt vi känner igen från exempelvis Breton gör hon det med djärvare variationer.

Redan på 1800-talet formulerades surrealismens facit, med Comte de Lautrémonts berömda beskrivning i Maldorors sånger: ”det oväntade mötet mellan en symaskin och ett paraply på ett operationsbord”. Problemet är att sedan dess blir sammanställningarna lätt förutsägbara i sin oförutsägbarhet. Det oväntade upphör att förvåna när man vant sig vid alla tokroliga kollisioner: ”Musiken som denna färggranna zebra / Skvätter ut i en krans ur den urbenade trumpeten. / Dansare med leder av gummi / Polerar sina kön av plisserad sammet / På lagens kromade tak.”

Ja, vad ska man säga om sådant? Och vad är det för skrik titeln indikerar? En varning, ett hot, ett löfte? Hon tilltalar olika adressater, några av dem levande, andra döda. Problemet med att skrika är att volymen måste skruvas upp, när chockverkan börjar avta. Men jag ska inte förneka att ibland lyckas Mansour nå rätt in i läsarens kritiska öga, när hon lyckas vinna fantasins gunst. När denna oslagbart påhittiga fantasi övertrumfar det vanemässiga och manierade skriver hon dikter som fortsätter att slå med sitt röda våldshjärta.

Varje dikt kan ses som enhetlig och avslutad, en inkapslad ampull som nog ska intas i måttliga doser. Men de kan också ses som en del i ett större mönster av berättande. En berättelse om våld, sex, blod, skräck, ångest, hopplöshet, dödslängtan. Ett mönster som vill omvandla din världsbild, ge dig tillträde till nya dimensioner. Det är inget för den kräsmagade.

I efterordet ber Edenborg om ursäkt för att svenskan inte riktigt kan fånga originalets uppkäftiga tonfall. Kanske är det så, att vårt språk är för stelt och väluppfostrat. Han har ändå lyckats återge något av originalet starka rysningar: ”Jag dricker blodet som rinner från din snittade mun. / Det svarta lakanet slingrar sig under våra flätade ben / Och du tuggar på mitt avslitna öra medan / Jag sjunger ditt namn och mina trasiga drömmar.”

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/8 2015)