Nike, Caspar Eric, Gyldendal

Vad är förutsättningen för det självförtroende som de danska poeterna nu excellerar i? Är det så enkelt att medvind föder framgång? Litteratur är inte idrott, men kanske det finns en parallell i vad som kan hända med en talang som ges möjlighet att ta för sig på sina egna villkor och växa in i sin kostym. De valhänt trippande stegen blir mer distinkta.

För ett år sedan debuterade Caspar Eric med en ojämn bok, 7/11. Redan nu ger han ut sin andra bok, Nike. Något har hänt, definitivt. Det här är en ursinnig långdikt, skriven efter ett uppbrott med en käresta, som råkar heta Viktoria. Därför titeln Nike? Som att utmana vem som är värdigast segern. Nja, ”Nike” refererar nog mer till skoföretaget, där deras slogan ”Just do it” blir en refräng i dikten. Samtidsmarkörerna är flitiga: iPad, Facebook, Tinder, binge-titt på Netflix, American Apparel, YouTube. Men musiken är lite mossig: The Cure och Placebo?

Långdikten har väl lite dåligt rykte; kanske är det Majakovskijs fel. Ibland lägger sig Erics idiom farligt nära Beat-författarna, och lite väl ofta vill jag utbrista i ett försynt ”TMI”, när porrvanorna detaljerat redovisas. Men han skriver ändå mer stabilt än i den vådligt vingliga debuten. Paradoxalt nog tack vare att känsloinsatsen är högre.  

För det är en krisdikt, av ”Caspar 28 år og spastiker”, med de egna erfarenheterna intakta. Samvetet gör sig hört, men ångern får inte många ord med i laget. Kroppen är det egna fängelset, och där utspelar sig den förtvivlade kampen att undkomma freak-stämpeln. Liksom i debuten korsställs den privata undergången med den universella katastrofen. Det som gör ont måste kapslas in. Men riktas utåt: ”jeg vil udnytte offerpositionen / til noget andet / end retten til at græde / fordi tårer ikke ændrer en skid / på hvordan jeg har det”.  

Att slippa från att bli sedd som avvikande, det är ett uppmuntrande projekt, och det är förstås lovvärt. Samtidigt är det något med långdiktens struktur – brist på struktur – som ställer några käppar i vägen. Det blir ett fritt associativt flöde, med ofiltrerade slagord som utropas – ett och annat fuck-ord, en och annan fras på engelska, reklamklichéer. Kanske är det helt enkelt för omedelbart.