Debuterande poeten Gabriel Itkes-Sznap har skrivit en ohygglig
familjehistoria. Men med sitt konsekvent nedtonade språk lämnar han läsaren
ändå med hoppet intakt.
Stiernhielm skapade svenska språkets mest horrorsköna
allitterationer i sin 1600-talsdikt ”Hercules”: ”Döden molmar i mull, alt hwadh
här glimmar, och gläntsar; / Döden kastar å kull, alt hwad här yppert, och högt
är; / Döden knossar i kraas alt hwad här krafft har, och heelt är; / Döden
trampar i träck, alt hwad här fagert, och fijnt är”.
Från mull till mull går rörelsen i Gabriel Itkes-Sznaps debut
som poet, den sällsynt konsekvent genomförda Tolvfingertal. Men det är också en synnerligen kroppslig poesi,
som inte nöjer sig med den finurliga titelns tydliga skylt mot vårt inre. Han
väcker också den halvdöda allitterationen till liv: ”när flugorna kommer /
ställ symmetriskt frågan / svärma till svars”.
Det är en bok som är stilfullt formgiven av Nina Ulmaja,
ansvarig för så många av Bonniers spännande utgåvor. Omslaget liknar
parklindens bark både till färg och textur. Brun som 70-talet. Och mellan dess
ådriga pärmar utspelar sig ett våldsamt förlopp inom familjen.
Diktjaget dränker sin bror, får vi veta inledningsvis. Ett
ögonblick som bara omnämns utan vidare, och sedan tar misshandel vid, allsköns
djävligheter. Det är lite som i den grekiska filmen Dogtooth, om de skumma relationerna mellan barnen som hölls
fängslade i en familj. Även här har det skapats en helt egen värld, med helt
egna förutsättningar. En värld där det abnorma normaliseras. Där du kan döda
din bror utan att blinka.
Var befinner vi oss? I skiten? I en mardröm? Man kan kalla det
för det obevekligas rike, ett ställe där det inte spelar någon roll vad vi gör.
Kanske är vi i helvetet. Det som håller ihop boken är den genomgående tanken
bakom. Att Itkes-Sznap litar på sin röst, sitt tal. Då är det som att han
sträcker dig handen, hjälper dig genom det jobbiga, men också att han liksom
Rilke påminner oss om att det är nödvändigt att älska det svåra.
Individens kropp härbärgerar de tunga orden, ibland
allitterationsstinna, ibland bara kryptiskt förtegna: ”skrapskorpad, kukhudad /
förtvillingad / passera, täpp till / gattet, gommen / ljusnar”. Oron gestaltas
på ett sätt som saknar tidigare motsvarigheter. Att läsa de här dikterna är som
att komma till ett annat land, med traditioner som bara vagt påminner om dina
egna.
Språket är torftigt, men rent, avskalat, nere på sin mest
basala nivå. Orden ges liv där, hämtar näring där, som om de vore organiska. Och
de rör sig, mot en otäck skönhet. Det är ändå en förlösning, en öppning mot
något ljusare. Rörelsen går från mull till mull. Men ändå: att ha tagit sig
dit! Det var värt det.
Jag förstår att det här kan låta dystert, kanske deprimerande.
Men det är en bok där skönhetsbegreppet vidgas. Det finns också något som får
även de tyngsta erfarenheterna att lyfta, och detta något är den där
övertygelsen i hans röst. Det som blåser in hopp i dessa fruktansvärda
erfarenheter.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/5 2015)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.