Längre än längst

För några år sedan kunde vi på kultursidorna ofta läsa klichén ”tv-serien är den nya romanen”. En försynt invändning kunde då vara att tv-serien snarare var den nya romansviten, i åtta säsonger eller fler. ”Tv-serien är den nya en produktiv författares samlade romanproduktion” skulle min tolkning av begreppet vara. Filmens tidigare riktmärke på 90 minuter har också förlängts, så att filmerna rutinmässigt håller på i 2 och en halv timme eller längre.

Givetvis är det krasst ekonomiska skäl som dikterar de nya villkoren. Tv-serier som är framgångsrika år efter år genererar större inkomster och mer intresse hos de kultursidor som upplåter stort utrymme åt att diskutera intrigen i serier som Mad Men, vars sjunde och avslutande säsong avslutas 17 maj i USA. Filmer som är längre ökar nog också popcornförsäljningen.

Mad Man.

Det är inte bara tv-serier och film som har blivit för långa. Även böcker håller på att utmana formatet. Tänk på Karl Ove Knausgårds Min kamp, där den avslutande del 6 var 1119 sidor i sitt norska original. Eller Lars Noréns två dagböcker, där ingen har orkat räkna de opaginerade sidorna. Moa Matthis skrev i DN (25/9 2014) om tendensen med de tjockare romanerna. Även här styr ekonomin. Läsare eftertraktar tjocka böcker, med hänsyn till priset. Och det är klart: den normala läsaren vill nog gärna ha en läsupplevelse som varar en längre tid.

Men den som läser något mer än en normal läsare beklagar ofta en allt mer uttunnad intrig, onödiga upprepningar och överflödiga dialogpartier som gärna kunde ha strukits om det funnits någorlunda bestämda redaktörer på förlagen. Givetvis finns det filmer som kräver det längre formatet, liksom det finns romaner där det är nödvändigt med fördjupningen och variationen. Men dessa exempel är undantag och inte regel.    

När Bengt Ohlson skrev om Hjalmar Söderbergs Doktor Glas ur pastor Gregorius perspektiv blev hans bok nästan tre gånger så lång. Samma förhållande gäller för Johanna Nilsson när hon med Det grönare djupet skriver Karin Boyes Kallocain ur hustrun Lindas perspektiv.   

Jag tänker ofta på hur cd-industrin under det tidiga 90-talet orsakade en kvalitativ nedgång på de popskivor jag lyssnade på, med dels utfyllnadslåtar och dels onödigt långa låtar, upp till fem minuter. Allt för att komma nära den sjuttiominutersgräns som cd-formatet tillät. Tack och lov kraschade skivindustrin, och nu är skivorna tillbaka på den perfekta längden, alltså 40 minuter. 

Länge trodde jag att diktsamlingen skulle vara den sista bastionen. Tidigare rörde det sig om en tunn volym på kanske 60-70 sidor. Räknat per ord var diktböckerna en dålig affär för läsaren, men hen fick tillfälle att läsa om boken, och hade kanske utan dessa omläsningar inte fått tillfälle att upptäcka varför en bok som Inger Christensens Fjärilsdalen (42 sidor) är så svindlande att läsa. Nu kan en diktsamling vara minst lika tjock som en roman. Lars Mikael Raattamaas Kommunismen var 365 sidor lång, Göran Sonnevis Bok utan namn 815 sidor, och Johan Jönsons mot. vidare. mot 1562 sidor.  

Går det att åstadkomma förändring? Ofta talas om det förflutna som en gyllene epok då alla hade tid att läsa dagstidningarnas långa djuplodande artiklar. Jag är inte säker på att det är rätt väg att gå: ett kortare format kräver mer av sin skribent, i form av pregnans, stringens, och inte minst prioritering av materialet. Därför kunde ett råd till framtiden vara att snegla mot den reduktion som exempelvis Marguerite Duras ägnade sig åt på 80-talet. Jag läser nu de nyutgivna Atlantmannen (41 sidor) och Horan på den normandiska kusten (29 sidor). Inte ett överflödigt ord.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 13/5 2015)