Between You and Me. Confessions of a Comma Queen, Mary Norris

Det är lätt att bli avundsjuk på de förhållanden som råder på tidskriften The New Yorker, där Mary Norris arbetar sedan 1978. Hon är sedan 1993 i huvudsak korrekturläsare, en tjänst som ju har rationaliserats bort från svenska tidningar, och tjänstgör under beteckningen ”query proofreader”, eller med New Yorkers egna terminologi ”page OK’er” (du kan inte söka den tjänsten på andra tidskrifter). Det innebär att hon samarbetar med redaktören, med skribenten, en faktagranskare, samt en andra korrekturläsare. Ibland går hon under namnet ”prosagudinna”, och ibland ”kommateckensdrottning”.

Nu har hon skrivit boken Between You and Me. Confessions of a Comma Queen, en kombinerad självbiografi om hennes yrkesliv som också samlar erfarenheterna som i första hand språkgranskare. (Nu rödmarkerar mitt ordbehandlingsprogram ”språkgranskare”. Jag är ganska angelägen om att inte utföra några genanta språkfel i den här texten, men väljer att inte lita på maskinerna.) Det är bäddat för underhållande anekdoter från tidningsvärlden, men också en hel del handfasta språktips.

Det vanligaste är nog att uppfatta språkpoliser som barska gränsvakter som inte tolererar några avvikelser från det enda språkets politik. Trist, men också felaktigt, för ofta är språkmänniskorna liberala– alltså vi som kanske inte gör piruetter av glädje men ler finurligt åt välfunna ordval och snygg syntax – ja, liberala nog att åtminstone vilja pröva nya begrepp och infallsvinklar. Anpassning är ledordet för alla som bryr sig om språket.

Nog för att Norris ger ett lite barskt intryck. Men det kan kvitta, då kompetensen skiner igenom allt hon skriver. Så gott som. Några gånger visar hon sig vara dåligt insatt i elementära kunskaper, som att uttalet av ”elegi” ska ha ett hårt g-ljud, tack vare dess grekiska ursprung. Vår rikslikare SAOL har det mjukare sch-ljudet som alternativ, men det ställer till med problem om du vill säga ”elegisk”, och det vill man ju rätt ofta. Det ser också dumt ut när hon definierar ”utopia” som ”good place”, när dess ursprung mer lutar åt en icke-existerande plats.

Att Norris har svårt att fördra satsradning även i skönlitterär prosa låter lite suspekt. Tänk om hon hade läst Strindbergs romaner. Och om hon hade läst Fröken Julie kanske hon hade förstått varför det är ohövligt att tilltala någon med pronomen, så som Kristin gör till Jean med sin första replik, den subtila rancunen ”[s]å, är han här nu?”

I förbifarten tar hon sig an det svenska könsneutrala ordet ”hen”, i sitt kapitel om svårigheten att få en engelsk motsvarighet. Men typiskt nog fastnar hon på förskolor med genusinriktning, när ordet fungerar bäst grammatisk som ersättare åt det otympliga ”han eller hon”. I den senaste boken jag läste om engelska språket, Nevile Gwynnes Gwynne’s Grammar, förordade han för enkelhetens skull att ”he” skulle användas konsekvent, en metod Norris anger som acceptabel, men flaggar också för – efter att ha ratat A.A. Milnes ”heesh” – alternativet ”yo”. I värsta fall får man blanda, resonerar Norris, och så gjorde jag ofta innan ”hen”. Jag skrev: ”läsaren … hon”, och ”mördaren … han”. Man tar vad som passar.

Självförtroende och ödmjukhet är de två egenskaper Norris arbetar med i sitt arbete som korrekturläsare. Hon är en förvånansvärt prestigelös skribent. Ett dagligt umgänge med diverse ordböcker är en nödvändig syssla för den som aspirerar på att bli korrekturläsare, även om det alltså inte finns några sådana längre i Sverige. Men man kan bli svensklärare, och då får man sitt lystmäte med stavfel, särskrivningar, dålig ordföljd, grammatiska utmaningar, etc.

Att läsa Norris dråpliga skildringar av möten med både arbetskamrater och diverse tvivelaktiga språkblundrar är underhållande, ja. Det är i de oväntade utbrotten hennes bok får liv, när hon visar sig vara lika barnslig som hon är lärd, trots allt. Om man kan säga att Fredrik Lindström är högdragen skulle jag säga att Norris är lågdragen, vilket inte hindrar att hon gärna refererar till Emily Dickinson lika gärna som till The Simpsons. När hon är självironisk är hon det inte för att plocka lättköpta popularitetspoäng. Hon var också inblandad i högläsningsprojektet ”Moby Dick Big Read”, där olika läsare tog sig an var sitt kapitel ur Moby-Dick. Norris läste kapitel 6, ”The Street”. Ett av kapitlen i hennes bok handlar om bindestrecket i romanens titel.

Intressant nog följer The New Yorker ofta egna språkregler, som när de konsekvent väljer en viss stavning, som dubbelkonsonant i ord som ”marvellous”. Vidare tar Norris striden för att ett Oxfordkomma ska kallas ”seriekomma”, vilket känns som en onödig strid. Generellt är kommatering en personlig grej – jag använder nog hellre ett eller två kommatecken för många i en text, och när jag säger till mina elever att deras texter alltid saknar två till tre kommatecken överdriver jag bara lite. När Norris hävdar att rytm är något enbart för poesi beklagar jag hennes alldeles för mekaniska syn på prosa. Hon är också skeptisk till semikolonet, något som delvis är förståeligt, då det är ett så iögonfallande tecken som bara pryder sin plats när det är nödvändigt; ofta används det helt omotiverat, och alldeles för frekvent av diffusa skäl. Men oftast är jag på hennes sida, speciellt när hon tar på sig en pragmatisk optik i sin läsning. Det handlar alltså om just användbarhet, som när hon förutser att genitivapostrofen kan försvinna på grund av sms-språkets obenägenhet att skifta tangentbord. Det behöver inte bli mer dramatiskt än när bindestrecket plockades bort ur ”to-day”.

Så ja, det här är en fascinerande bok, även om den kanske inte lyckas säga så mycket nytt om språk, eller nå långt i sitt ämne. Jag minns när Lynne Truss för cirka tio år sedan väckte stor uppståndelse med boken Eats, Shoots & Leaves. Norris är lika livfull, uppfylld av sitt ämne, och passionerad i sitt förhållande till kommatering. Endast en amerikan skulle nog jämföra språkets mekanik med en bilmotor, och där riskerar hon att tappa mig som läsare när hon grottar in sig bland biltermer. Mer intressant blir det i slutkapitlet när hon skriver om blyertspennor: där snackar vi förälskelse, när hon nämner hur det ser ut när hon vässar sina älskade Blackwing No 1, hur hon ringlar fram det tunna bladet och lägger dem som små minikjolar åt en tandsticksdocka, och skapar en ny definition av ”pencil skirt” …