Sanningen de döda vet, Anne Sexton

Sylvia Plath är en ojämn poet, men få har lika skrämmande hög högstanivå. Anne Sexton är också ojämn, och lätt att underskatta eller placera i skuggan av Plath. Kanske är det orättvist att jämföra Sexton med den fyra år yngre kollegan. Båda var före detta fotomodeller som debuterade samma år och skrev det som brukar kallas ”bekännelsepoesi” och kunde av en bister värld sägas vara ”den kvinnliga erfarenhetens poeter”, och båda var tvåbarnsföräldrar när de begick självmord. Sexton skrev en stark dikt, ”Sylvia’s Death”, efter Plaths självmord.

Båda överskrider den farliga gränsen där det personliga blir det privata, och ofta omnämns Sexton som en förebild för just kvinnliga poeter, att hon flyttade fram gränserna för vad man får skriva om: onani, menstruation, abort, skilsmässa, självmordsförsök. Det här är en poet som är värd att läsa både som föregångaren till senare poeter och i egen rätt, för sina egna intensiva dikter. Det är nödvändigt att läsa henne för att förstå varför poesin skulle komma att se ut som den gör. Hon blir en länk mellan det förgångna och framtiden, och är både gammeldags och modern i sina dikter, något som kan sägas känneteckna det vi brukar kalla klassikerna.  

Ellerström gav i höstas ut en relativt diger samlingsvolym, Sanningen de döda vet, med översättningar av Niclas Nilsson och Jenny Tunedal. Det är ett gott arbete från översättarnas sida. Först undrar jag om det beror på att Sexton är lättare att översätta än exempelvis Plath, som ju gnuggade sina dikter i synonymordboken, vilket gör att de mister både sin klang och skärpa när de översätts. Sexton skriver (ännu) mer direkt, och det är inte svårt att förstå hur hon kunde väcka så mycket avsky när det begav sig.

Och beundran. För det är fortfarande andlöst starka dikter, några av dem. Som den sublima ”Her Kind”, här kallad ”En som hon”, en häxdikt som antar övernaturliga krafter när den läses. Jag kan erkänna att det ibland blir besvärligt att läsa Sextons dödsmärkta dikter, svårt att ta sig an dem i en följd.

Hon skriver om sin döende mor: ”Hon vände sig ifrån mig, som om döden smittade, / som om döden överfördes, / som om mitt döende hade ätit sig in i henne. / I augusti blev du två, men jag räknade mina dagar i tvivel. / Den första september såg hon på mig / och sa att jag gett henne cancer. / De skar bort hennes ljuva kullar / men jag hade inget svar.” Symbolik och realism går gärna in i varandra i dessa dikter.

Hon uppfinner också en ny nyans åt bitterheten, och skapar en bitterhet som närs av en humor som aldrig tar udden av det upplevda. Det sker också med hjälp av ett bildspråk som går mot gränsen, som vågar utmana konvenans och det passande uttrycket. Det är en humor som utmanar melankolin, skrattar den rätt i ansiktet. Då blir de solkiga dikterna livfulla. Men melankolin får, liksom döden, sista ordet. Desto större anledning att tala klarspråk, verkar Sexton resonera. Hon skräder inte orden direkt, men det som gör hennes dikter speciella är just hur hon låter det dokumentära vada i fantasins vatten.    

I ett av dessa vatten gömmer sig nazismen, och det hade varit intressant att se bevekelsegrunderna bakom detta val: Plath gjorde en hisnande liknelse mellan sin far och nazisten, och även Sexton söker sig mot en metaforisk nazism. Här hintas om en pappas sexuella övergrepp. Dock saknas i denna svenska bok den förtvivlade ”After Auschwitz”, som implicit diskuterar Adornos uppfattning att det är barbari att skriva dikter efter holocaust: ”Man is evil, / I say aloud. / Man is a flower / that should be burnt, / I say aloud. / Man / is a bird full of mud, / I say aloud. / And death looks on with a casual eye / and scratches his anus.”  

Däremot kan vi i och med detta välkomna urval följa den utveckling som sker i författarskapet, där Sexton mot slutet av sin korta karriär närmar sig en religiös tematik, där både Jesus och Gud utskrivs utan ironisk distans, mer som bokstavliga samtalspartners, ungefär som en ersättare till den tidigare terapeutens misslyckande. Tråkigt nog finns det bara utrymme för två av de ”Transformations” Sexton gav ut 1971, alltså bearbetningar av klassiska sagor – en av hennes mest epokgörande och moderna verk. Likaså att endast fyra dikter från debuten To Bedlam and Part Way Back, som är så stark och enhetligt komponerad, och svår att göra rättvisa med detta njugga urval.  

Ett exempel på lyckad översättning från Nilsson/Tunedal är den dikt som fått ge samlingen sin titel, ”The Truth the Dead Know”, som är en elegi över föräldrarna, som dog samma år. Att rimmen är nästan helt utrensade kan jag ha viss förståelse för, då de väljer den fyndiga översättningen att ”solen skvalar” till ”the sun gutters”. Däremot går inte originalets mäktiga formulering om beröring fram riktigt på svenska: ”when we touch / we enter touch entirely”, som på svenska blir det svalare ”när vi rör varann / finns vi bara i beröringen”.

Det går att känna igen sig i Sextons poetiska värld, även om referenserna till exempelvis Kafkas ”Förvandlingen” och Munchs ”Skriet” är lite valhänt hanterade. De här dikterna riskerar att bli entoniga, men den som gnäller på det har inte fattat poängen. Sextons psykotiska psalmer vistas nära avgrunden, och det sker helt utan säkerhetsnät. I en postum dikt  skriver hon oförställt: ”Död, / jag behöver din heta andedräkt, / mitt pekfinger i lågan, / två kretiner som står vid mina öron / och lyssnar efter polisbilen.” 

Är det farligt att umgås med döden? Ja, jag tror det. Sexton ansåg sig nog vara korad av döden redan som barn. Att tänka på döden för mycket är – livsfarligt. Du kan inte skydda dig; du är aldrig säker om du börjar släppa in döden i dig. Det må vara att de här dikterna fungerar frigörande, som den slags exorcism poesin bör sträva efter. Men det är som bekant inte ofarligt att stirra in i abyssen. De monster du dödar föder nya, kanske värre monster.

Anne Sexton föddes som Anne Gray Harvey. Hennes liv ter sig som en färgstark ond saga. När hon Efter att ha fött sitt första barn drabbades av depression återgick hon till att skriva dikter, 28 år gammal, styrd av en impuls orsakad av ett tv-program där I.A. Richards pratade om poesi. Kollegan och vännen Maxine Kunin, som skrivit ett fint förord till den kompletta utgåvan Collected Poems, menar att hennes ursprung står att finna i Allen Ginsbergs dikt ”Howl” (publicerad samma år som Sexton började med dikterna som skulle ingå i debutsamlingen).