Lyrikvännenkritik

Jag har prenumererat på tidskriften Lyrikvännen i snart tio år. Tidigare läste jag den sporadiskt på biblioteket, och köpte enstaka nummer på antikvariat för att jag ville åt speciella grejer (ett Tranströmer-tema, Tsvetajeva, Lasker-Schüler, Coleridge, Whitman, med mera). Den bytte skepnad när ellerströms tog över ruljangsen, men har mestadels av tiden sysslat med temanummer. Ibland på ett lite krystat sätt, men ibland på ett ögonöppnande sätt, som små antologier.

Men nu! Med nr3/15 inleds något helt epokgörande, nämligen en sektion med recensioner, eller ”Lyrikkritik” som de kallar det. Där recenseras åtta diktböcker av åtta olika kritiker, och det är ta mig fan sensationellt, något som borde ha genererat löpsedlar eller åtminstone … en notis i DN:s Boklördag. Här borde det bankas på större trummor! Det är relativt långa recensioner, som gör något annat än dagstidningskritiken, den som varit så förtalad den här våren.

Det må vara oundvikligt att de åtta böckerna får artigt positiv kritik – å andra sidan, jag råkar ha läst alla åtta, och de har valt ut bra böcker, så lovorden är väl välförtjänta. Men det är roligt med så skilda läsningar, att de som skriver tar med sig sina egna temperament in i läsningen, allt ifrån Kennet Klemets personliga och livfulla resumé av Brombergs Blå blixt-antologi till Ann Lingebrandts initierade jämförelse mellan den danska och den svenska Asta Olivia Nordenhof. Sedan måste jag också säga att Oscar Nilsson Tornborgs recension av Paul Celans bok Andningsvändning är riktigt bra, en recension som också säger så bra saker om översättning. Sällan har jag läst en kritiker som skrivit med så öppna kort.

Som vanligt finns så mycket annat att glädjas åt. Malte Persson har översatt Bertold Brechts ungdomsdikter. Varför stavningen Bertold föredras framför Bertolt förklaras icke. Sara Johansson har skrivit en sonettkrans. Den är inte så bra. Jonas Ellerström skriver om Tomas Tranströmer. Det är, tyvärr, inte heller så bra, eller snarare: något nytt sägs inte där. Det känns som att jag har läst varje ord som har skrivits om Tranströmer, men de bästa av dessa texter har inte skrivits efter 26 mars i år.

Numrets tema är ”släktträd”, vilket är i (s)vagaste laget. Brecht skriver om träd, vanliga träd, i sina dikter, trots att han senare skulle mena att samtal om dem var att likställa med ett brott. Jo, men även om det är ett svagt tema är det ett starkt nummer, inte minst därför att det så konsekvent fokuserar på dikten i sig, med generöst utrymme åt nyskrivna dikter av gamla favoriter som Gunnar Harding och nya som Caroline Ljuus.

Vad jag menar med det? Att en prenumeration kostar en spottstyver, men att utdelningen är ovärderlig. Inte minst genom att vara så oförutsägbar – för om de ger oss kritik i detta nummer, vad kan vi inte vänta oss härnäst?