Det grönare djupet, Johanna Nilsson

1940 skrev Karin Boye sin ”roman från 2000-talet”, Kallocain. Nu, när vi befinner oss i 2000-talet, skriver Johanna Nilsson uppföljaren Det grönare djupet. Det har gått några årtionden, så vi lär (fortfarande) befinna oss i framtiden, ännu längre in i 2000-talet.

I Ökenstaden bor den nu 59-åriga Linda Kall med dottern Laila. Sonen Ossu är elitsoldat och den andra dottern Maryl har gått in i drogdimman. Leo torde vara kvar i sin fångenskap, men säker kan man inte vara. Laila föder dottern Nova – fadern har begått självmord – och samma natt blir det statskupp, då Kalipso Lavris/Mirjam Boog tar över ruljangsen med totalitära metoder. Till sin hjälp har hon den nya drogen Kallocain 2, framställd av Laila, som går i pappans kemiska fotspår: hon har påpassligt nog med hjälp av fotografiskt minne memorerat hans kemiska formler. En mytisk fiende vid namn ”Damen” omnämns, men det är oklart om hon existerar.

En av invånarna i Ökenstaden är Edo Rissen, Leos forna antagonist/dubbelgångare, som han med viss rätt var svartsjuk på. Här rör sig Edo mot det ”grönare djup” han själv var med om att formulera i Boyes roman. Det vill säga bort från den ändå relativt reformvänliga Ökenstaden, mot Klippstaden. En av de karaktärer vi möter är en kvinna i fyrtioårsåldern vid namn Bernur.  

Ett av de problem Nilsson stöter på är hur hon ska förvalta Boyes säregna stil. Hon ger sig på en slags pastisch, som bara ibland fungerar. Men där Boye skriver förtätad och effektiv thriller är Nilsson mångordig och väldigt angelägen att få med alla sina tankespår. Då bromsas skeendet, och vad som tilltar är långa dialogpartier, ständiga upprepningar av likartade idéer. När drogen injiceras på invånarna här är det en långdragen procedur. En av poängerna med Kallocain är också det tillknäppta, att vi tvingas spekulera kring orsaker, bakgrund, bevekelsegrunder – här blir allt blottlagt, och vi får veta mer än vi frågat efter kring saker som Lindas familjehistoria, om hennes föräldrar till exempel. Dessutom är Nilssons framtid beroende av trohet mot Boyes tänkta framtid, så pass att vi inte kommit längre än till radiolyssnande och papperstidningar.  

Det kanske hade varit bättre om Nilsson avstått från lockelsen att låta Rissen citera Martin Luther King, att låta Linda läsa dikter av Karin Boye, att citera ur Orwells 1984 och nämna Platons ”hyfsat djupa” filosofi. De spår av tidigare kultur som refereras till är ett steg bort från Boyes estetik, som var så klaustrofobisk och världsfrånvänd – och därför så övertygande. Här är det för mycket lek, för lite allvar, för mycket av förnumstighet: ”Ångest är en gripklo av järn över hela mitt huvud”, och en lite väl övertydlig satir, som ska föra tanken till både apartheid (bänkar målade i olika färger) och nazismen (gaskamrar, massgravar). Att skriva in homosexuella parrelationer är också något som blir en lite väl lättplockad tribut till Boye.  

När de rökpinnar som kompisen Rose röker antyds ligga bakom hennes dåliga kondition känns det som att Nilsson skriver för barn. Linda har gröna fingrar, och överlag är färgsymboliken också på det övertydliga planet. Rose är rödhårig, och de rödhåriga blir föremål för sådan förföljelse att även ätandet av röd mat blir misstänkliggjord, och den gröna kallocainfärgen återkommer i gröna piller som blir motgift mot den blåa drogen som Boog framalstrar.

Nå, det här är ingen dålig bok, eller – den är inte oäven. Det är kittlande att föreställa sig en fortsättning till Boyes abrupt avslutade roman. Den förblir en av ytterst få svenska romaner med visst internationellt rykte, för åtminstone bland S/F-fans har den en relativt central placering i dess kanon. Men vad Nilsson skulle ha tjänat på är att kapa de långa stillastående partierna, däribland drömredovisningsplikten, och arbetat mer med språket, som ger ett mekaniskt intryck med sin i och för sig medvetna byråkratiska prägel, men som skapar en paradoxal stelhet åt de karaktärer som ska föreställa livfulla och organiska.