Varje dag är tjuvens dag, Teju Cole

Den nigerianska författaren Teju Coles debutroman är trivsam och informativ i sin skildring av hemlandet. Men kritiken kunde vara skarpare formulerad.

En namnlös berättare återvänder till hemlandet Nigeria i Teju Coles roman Varje dag är tjuvens dag. Den skrevs ett par år innan hans hyllade Öppen stad, och har flera likheter med den, bland annat i hur huvudpersonen är ett självporträtt, och att han är en flanör som betraktar sin omgivning med en hel del skepsis i sitt bagage.

Redan på flygplatsen i Lagos erfar han problemen med sitt gamla hemland. Efter att ha tillbringat några år på universitet i New York blir han beklämd av den korruption han möter. Snarare än fiktion liknar det ett reportage; ursprungligen skrev han boken som en serie blogginlägg. Till fots, på buss och på flygplan reser han med journalistens blick omkring i det Nigeria som redan känns honom så främmande.

När några tonårsligister försöker pressa honom och resesällskapet på pengar vill han ringa polisen, men får höra att det är meningslöst, för att få hjälp av polisen skulle kräva en högre summa i mutor. På en buss får han syn på en snygg ung kvinna som läser en bok av Michael Ondaatje, men i övrigt är det illa ställt med litteraturen, konstaterar han efter några besök i boklådorna. Mötet med kvinnan blir ändå en uppenbarelse för honom. 

Det är nästan mer som reporter än som skönlitterär författare Cole skildrar det nutida Nigeria i denna bok, som jag tvekar att kalla roman. Det finns något nostalgiskt över huvudpersonens saknad och missnöje. Hans kritik når sällan över indolensens gradtal på termometern. Och det är lite synd att han inte riktigt vågar förlita sig på sina egna intryck. Därför blir kritiken oskarp, som om lojaliteten förhindrar att han ger ett ärligt porträtt av Nigeria. Ändå kritiserar han bristande flygsäkerhet, låga löner, ekonomiska svindlare – Nigeriabreven har vi förstås hört talas om – samt vidskepligheten, tron på svart magi. 

Kanske är det genrens begränsningar? Flanörprosan ger sällan utrymme åt annat än koncisa reflektioner, och jag kan sakna nyansering och fördjupning. Samtidigt skriver Cole en ledig, smått underhållande prosa, om denna outsider som förgäves försöker finna en plats i det Nigeria han lämnat. Han resonerar kring människorna, tar hjälp av litteraturen för att förstå dem. Det sker med hjälp av en uteslutande vit manlig kanon, med namn som Anton Tjechov, John Updike, Philip Roth, William Faulkner, W.H. Auden.

Samt Tomas Tranströmer, som får dikten ”Minusgrader” citerad. Cole skrev när Nobelpriset tillkännagavs en briljant essä om Tranströmer i The New Yorker, och här leker han med tanken att Tranströmers dikt kunde vara skriven i Nigeria. En svindlande tanke.

Till det positiva hör stilkänslan, och förmågan att återge dråpliga situationer. Cole är bra på att skildra möten mellan människor, i denna trivsamt berättade bok. Den är långt ifrån lika ambitiös som ”Öppen stad”, men ändå blir de korta kapitlen givande nedslag som också ger insikter i en tillvaro som vi inte känner till tillräckligt.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 26/3 2015)