European Literature and The Latin Middle Ages, Ernst Robert Curtius

På twitter ställde jag i november frågan om något litteraturvetenskapligt verk haft lika stort inflytande som Erich Auerbachs Mimesis. Malte Persson föreslår Europäische Literatur und lateinisches Mittelalter, som jag hittar i engelsk översättning: European Literature and The Latin Middle Ages. En nyutgåva från 2013, men översättningen är från 1953, signerad Willard R. Trask.

I det nyskrivna förordet menar Colin Burrow att Curtius bok tillhör de tre viktigaste i litteraturhistoria, tillsammans med just Auerbachs Mimesis samt Frank Kermodes The Sense of an Ending. Curtius bok utkom två år efter Auerbachs – förresten var min oskyldiga fråga föranledd av att så många svenska litteraturvetare hänvisar till honom, så mycket att jag upplevde som smått tjatigt (jag läste själv Mimesis när jag pluggade, växlade mellan en norsk och en engelsk översättning, eftersom den inte kom på svenska förrän samma år jag lämnade universitetet).

Curtius var filosof och filolog, framstående på franska författare som Balzac och Proust, men skrev också tidigt om Joyce, och översatte T.S. Eliots The Waste Land. I denna smått mastiga bok vänder sig Curtius bakåt i tiden, inte i första hand som en verklighetsflykt efter världskrigens nederlag. Nej, mer handlar det om att visa sambanden, hur senare tiders kulturer är beroende av tidigare kulturer, i ett litteraturens kretslopp.

Det ligger femton års forskning bakom projektet, något som på gott och ont märks. Han kan vara nitisk i överkant med mångfalden av exempel, vilket får boken att bättre fungera som uppslagsverk för en längre tidsperiod än nöjsam sträckläsning under julhelgerna. Curtius vänder sig mot den barbarisering han tycker sig märka i det tyska utbildningsväsendet, och frågar sig retoriskt vem som i dag känner till den Ahitofel som John Dryden på 1600-talet kunde anspela på i titeln till en satir och förvänta sig att bli förstådd (”Absalom and Achitophel”). Överlag håller han inte den tyska fanan så högt, och skriver avmätt om exempelvis Nibelungendlied. Det ligger i hans intresse att luckra upp både nations- och tidsgränser. För honom är Europa inget geografiskt begrepp, utan ett historiskt gemensamt.

Tidsepoken ”den latinska medeltiden” infaller cirka 400-1000 e.v.t. Nu ska genast sägas att Curtius inte enbart skriver om författare från den epoken, utan hänvisar gärna till Homeros bedriftskapande litteratur som en utgångspunkt och primus motor till allt kommande skrivande. Inte bara honom, utan de föregående författarna är alltid närvarande hos de nya. Begreppet medeltiden vill han därmed förlägga till en sjuhundraårig period från 1000-ca 1750. Rimligt, tycker jag.

Filologin ger Curtius ibland ett närsynt drag. Han sticker ut hakan då och då, och skriver avfärdande om bildkonsten – med en plumphet som är provocerande – och likaså om filosofin – betydligt mer subtilt, men fortfarande negativt. Ibland blir han lite onödigt gnällig, i sina upprepade propåer om att eftersom han själv har upptäckt något är det dåligt att ingen annan gjort det tidigare.

Tiden kring 1950 var retoriken i skymundan i Tyskland, i förhållande till dess popularitet i USA. Vi kan jämföra med de svenska förhållandena, hur retorikens status i stort sett var obefintlig. Curtius bok ändrar på detta, genom sin ambitiösa genomgång av retoriska troper, även om det inte är huvudämnet för hans analys. Men han skriver fint om stilfigurerna, och genom att gå till dess ursprung visar han att det vi uppfattar som nytt och fräscht ofta blev kliché redan på de gamla grekernas tid. Ett exempel är uppfattningen om världen som en skådeplats, en scen, med individerna som skådespelare, aktörer – mycket ofta hänvisas till Shakespeare där, men Curtius plockar fram en irritation redan hos Platon, som tröttnat på denna liknelse.

Kanske jag hade haft större nytta av Curtius än av Auerbach när jag pluggade. Jag hade i alla fall förstått varför Nibelungenlied var så lång och tråkig: ”The most natural reason for ending a poem in the Middle Ages was weariness. Writing poetry was such a strenuous thing.” En viss utmattning kan läsaren av Curtius bok känna när han kommer till sidan 487 för att upptäcka rubriken ”Brevity as an ideal of style”.

Modernistiska författare som Ezra Pound och T.S. Eliot tog långa kliv bakåt med sina respektive böcker, för att påtala just de samband Curtius visar med denna bok. Han lyckas levandegöra sitt ämne, och skriver därmed en plädering för dessa oftast bortglömda texter. Här finns exempel på hur medeltidens författare hamnade i trångmål när de skulle imitera Ovidius ofta skabrösa texter, och vi får läsa utdrag ur biskopar som beklagar att de varit för förtjusta i både kvinnor och män. Utdrag som presenteras på sina originalspråk. Därför är citaten på latin, på franska, på italienska, på spanska – bara undantagsvis översatta till engelska.

Till boken hör också en del ”excurses”, med fördjupningar och förtydliganden. Där finns ett fint bihang om apmetaforerna under 1100- och 1200-talen, alltså de bokstavliga metaforerna, som Petrus Blesensis ord om öl: ”simia vina”. Ett av de mest gedigna kapitlen i boken handlar ju om metaforer, med flera fina exempel från Dante, medan ett av de bästa eller mest givande kapitlen handlar om heroism. Även om Curtius uppskattade Joyce skriver han kritiskt om Finnegans Wake som ett exempel på misslyckad makaronisk prosa, som en hänvisning till intellektets kris som Ludovica Ariosto redan visat på 1500-talet med sitt makaroniska latin. Den som inbillar sig att prosadikten uppfanns på 1800-talet av Aloysis Bertrand kan ha nytta att läsa en anonym prosadikt från 698 av en författare som beklagar att han inte lärt sig metern: ”scripsi per prosa ut oratiunculam”.

Här påminns vi om Goethes stundtals hårda omdömen om Dante, något som bara delvis kan förklaras av tidsandan eller ungdomens benägenhet till överdrifter: ”the Inferno monstrous, the Purgatorio ambiguous, and the Paradiso boring”. Även om det var de tyska romantikernas förtjänst, och något senare de engelska prerafaeliterna (Dante Gabriel Rossetti et al), som gjorde Dante till en klassiker kanske det inte var förrän på 1900-talet som han blev den givna referenspunkten, som tillsammans med Shakespeare och Goethe delar på utrymmet i kanons absoluta mittpunkt. Förmodligen är det som Curtius här säger, att man måste återupptäcka medeltiden för att hitta fram till Dante.

Dante är själva slutpunkten för Curtius resonemang. I noterna redogör han för fler än 150 exempel på perifras (omskrivning) och cirka 200 annominato (typ homofon), och beklagar sig att det här inte har uppmärksammats tillräckligt i Dante-forskningen. Nu är det här ytterligare ett sätt att koppla ihop en författare med föregångarna. Då handlar det också om att visa hur just Joyce, i ett kapitel om förkonstling, sysslar med något som andra redan har gjort.

Så får man perspektiv på det mesta. Som när man första gången konfronterades med Laurence Sternes Tristram Shandy och upptäckte att den litterära modernismen inte inleddes på 1900-talet, utan 1759. Ja, eller … Ta bara Georges Perecs upptåg, Försvinna, där han undviker bokstaven ”e”. På 500-talet f.v.t. skrev en av Pindaros lärare, poeten Lasus, dikter som utelämnade den grekiska bokstaven sigma (typ ”s”).