Drömmarnas palats, Ismail Kadare

Att ha Kafka som förebild är farligt. Nu är det kanske inte i första hand Ismail Kadare som uttalat har nämnt just Franz Kafkas böcker som inspirationen till sitt mystiska romanbygge Drömmarnas palats, som Modernista nyligen har återutgett i Agneta Rehders översättning från 1992 (från franskan).

Däremot har just den här romanen ofta jämförts med en Kafkaesk allegori – så också av Henrik C. Ehnbom i ett förord som betonar den politiska infallsvinkeln, där han även gör en parallell till Borges labyrinter och Orwells övervakningssamhälle. En politisk roman – ja, men det förblir bara en av dess dimensioner.

I ett parallellt universum sysslar en byrå med att kartlägga befolkningens drömmar, i syfte att kontrollera och förhindra subversiva tendenser. Staten vill ha fullständig insyn, lite som i Karin Boyes dystopi Kallocain. Men snarare än i framtiden utspelar sig Kadares roman i drömtiden.

Mark-Alem är huvudpersonen som får en oansenlig tjänst på byrån, Drömpalatset eller ”Tabir Saraj” som det kallas. Mestadels tack vare sitt efternamn, Qyprili. Här ska han i början sortera ut de intressanta drömmarna, för att låta tolkarna ta vid. Hastigt och lustigt avancerar han, utan att vara någon streber som slår sig fram. Snarare än klättrar i graderna liknar han någon som faller uppåt i hierarkin.

Sådant händer väl bara i drömmarna. I drömmen är man som mest utsatt för både lycka och olycka, och det stämmer ju att Mark-Alems tillvaro blir så där infriad som det odrömda vakna livet sällan åstadkommer. Det som händer i drömmen är att du övergår från första till tredje person, från ”jag” till ”hen”. Du tappar styrseln över dig själv som protagonist, abdikerar från makten som regent över din tillvaro. Det blir också allt mer tumultartat i den dröm Mark-Alem utsätts för.

Samhället som Kadare skapar är präglat av paranoida betingelser. Invånarna är på sin vakt. Stackars Mark-Alem är i början livrädd för att han ska missa en dröm, en rädsla för ett idiotiskt misstag som alla med någon form av anställning i en verksamhet kan identifiera sig med. De idiotiska förbiseendena som verkar finnas investerade i alla arbetsuppgifter, risken att det alltid finns något obefintligt att beakta som du har försummat. Då ligger du illa till.

Jag är inte helt ense med den allegoriska läsningen, eller snarare undrar jag om inte all fiktion skapar sin egen allegoriska metod, att man inte kan ta med sig sin färdiga modell till ett litterärt verk. Du måste förlita dig på din intuition, din improvisationsförmåga. Att läsa innebär att bygga bron medan du går på den. ”Den stora drömtydningen börjar där rutinen slutar”, får Mark-Alem höra av en kollega, något som liknar en mall för den typ av tydning som läsningen innebär. Kanske den allegori Kadare avser handlar om läsning i sig, att hans samhälles besatthet av att tolka är en satir över läsarens tolkningsmani. Något måste ju betyda något!

Drömmarnas palats är både ett absolut estetiskt verk och en politisk pamflett. Man kan både ifrågasätta om det ens är ett skönlitterärt verk och uppskatta det för att det visar på det skönlitteräras möjligheter. Man behöver inte sortera sina böcker bokstavligt för att placera Kadare kind mot kind med Kafka i bokhyllan. Förvisso är palatslabyrinterna Kafkaeska i hög grad, och kan erinra om miljön i både Slottet och Processen, men det är i drömatmosfären affiniteten är som mest förfinad.

Så mer än allegori fungerar drömmen som en förlängd metafor. Kanske inte så originellt: man brukar hänvisa till Schopenhauers maxim om livet som en dröm och döden som uppvaknandet eller Calderons pjäs Livet en dröm, men i själva verket finns metaforen redan hos Platon, liksom allt annat. Nä, inte så nytänkande av Kadare, men bra.