De vackra är ännu inte födda, Ayi Kwei Armah

Ayi Kwei Armah är författare från Ghana. Hans roman De vackra är ännu inte födda från 1968 är skriven på engelska, översatt av Jan Ristarp 1984. Nu återutges den av Modernista, i en offensiv serie som verkar vara inriktade på potentiella Nobelpristagare. Förvisso, med undantag för två vita sydafrikaner består Afrikas Nobelprissamling av två pris till Egypten och Nigeria under 80-talet, så det torde vara på sin plats med exempelvis Ghana (eller kenyanske Ngũgĩ wa Thiong'o, för den delen).

Jag kan tänka mig att den här romanen, när den kom på svenska under 80-talet, fick artig för att inte säga fin kritik – värt att påminna sig, då vi öser lovord över den samtida litteraturen. Med perspektiv: mycket av det som hyllas får allt svårare att överleva i takt med att det tillkommer nya ovärderliga böcker.

Vilket inte betyder att den här boken är ett verk man ska bortse ifrån, bara att man bör ha i åtanke att begrepp som ”genialitet” och ”mästerverk” lätt mister sin innebörd om vi använder dem för ofta.

Vad vi får veta om Kwei Armahs bok är att Ghana knappt hade någon inhemsk litteratur att tala om när han skrev den i slutet av 60-talet, efter att ha avbrutit sina studier vid Harvard i USA. Vi lär också tämligen snabbt att han skriver exotiskt – men hallå! får man ens säga så …? När Doris Lessing tilldelades Nobelpriset 2007 tillstod Horace Engdahl med skamset röda kinder att det var Ebba som lärt honom läsa kvinnliga författare, men det saknas fortfarande en del representanter för Afrika (oavsett vad man tycker eller tyckte om Chinua Achebe – att han vägrades ett Nobelpris är bara dumt).

Ett annat sätt att skriva kan hjälpa oss ut ur den eurocentriska dominansen. Ja, för även här upptäcker jag ett politiskt skrivande, med den skillnaden att jag inte känner igen metoden. Kwei Armah skriver klaustrofobiskt, och ja – kanske svårt (men detta ”svårt” har blivit en kliché, värd att bemöta med bättre argument än de slentrianmässiga – jag gör en notering, lovar att återkomma i ämnet).

Här består symboliken i förmågan att leva i skiten – att göra det bästa av situationen. Romanen innehåller det förmodligen mest skitiga toalettbesök jag har varit med om (i litteraturen: jag har jobbat på mentalsjukhus, så jag har varit med om värre i den riktiga världen). Skiten finns också i korruptionen som blir samhällets fundament, där det är mannens skyldighet att låta sig mutas. Skit samma om ens själ skitas ned, huvudsaken att stålarna dras in, resonerar hustrun.

Förnedringen är romanens övergripande tema, och det är skickligt infångat av Kwei Armah. Inte läser jag den som en allegori heller, utan symboliken går rätt in i berättelsen. I Leif Lorentzons förord görs en jämförelse med Camus Främlingen, och nog finns ett liknande aggressivt temperament här. Men i de svartas försök till appropriering av de vitas vanor finns spår av Joseph Conrads urtext Mörkrets hjärta – för hur förbannad Achebe var på den, med om inte all så med viss rätt (här är jag beredd att gräla på Olof Lagercrantz tafatta försvar av Conrad), så liknar resignationen hos Kwei Armah till stor del Conrads dystra uppgivenhet: ”Hur skulle de [svarta] kunna förstå att även de som inte har varit någonstans vet att den svarte man som har ägnat hela sitt liv åt att fly från sig själv in i det vita, inte har någon makt om de vita herrarna inte ger honom den?”

I romanen blir ändå karaktärerna anonyma på ett sätt som jag undrar är helt medvetet eller helt belagt hos författaren. Vad gäller korruptionen är det ett ämne som är svårt att göra ogjort: svårare måhända att ta sig därifrån till hederlighet än det är att röra sig från det sjyssta till det moraliskt mer dubiösa.