All inclusive, Hans Gunnarsson

På ögruppen Guadeloupe utspelar sig Hans Gunnarssons nya kollektivroman. Det är en roman som är lika rolig som orolig, men det är människoskildringen som imponerar mest.

Författaren C.G. delar många egenskaper med Hans Gunnarsson. Båda har skrivit tre novellsamlingar och sex romaner, och båda har fått positiva recensioner utan att nå den större läsekretsen. När nu H.G. skriver romanen All inclusive ges C.G. uppdraget av en mystisk figur vid namn Boman att åka till ögruppen Guadeloupe i Västindien för att skriva en kollektivroman som utspelar sig där.

Men C.G. är ju bara en fiktion, skapad av Gunnarsson, eller hur? I denna hans hittills mest ambitiösa roman, både till omfång och berättarteknik, leker han också med den självbiografiska trenden som blivit så populär, här utsatt för ett finurligt attentat.

För All inclusive blir under läsningen just den kollektivroman C.G. fått i uppdrag att skriva. Flera personer dör under oklara omständigheter. C.G. träffar en skum man som utger sig heta Boris, men visar sig ha orent mjöl i sin påse. Uppdragsgivaren Boman försvinner. Vem i hela världen kan man lita på?

Hur mycket kan man exempelvis lita på Gunnarsson själv? Här förekommer en kvinnlig kritiker som sågat C.G.s senaste roman, i ”skittidningen”, men några negativa recensioner av Gunnarssons Försmådd lyckas jag inte hitta. Det spelas en hel del golf här, liksom i den tidigare romanen Albatross. Att C.G. heter Gunnarsson är bara efternamnet.

Den fråga Gunnarsson ställer rör sig bland annat kring vilket ansvar man har för de intriger man hittar på. Han är bra på att skapa orimliga premisser och sedan göra dem rimliga. Vi serveras överraskningar, utan att de blir påklistrade eller påfrestande. Det är sällsynt med en roman som lyckas behålla sitt komiska anslag genom hela berättelsen, utan att den tappar sin styrfart eller riktning.

Att läsa denna Gunnarssons nya roman blir som att föreställa sig David Lynch regissera en Agatha Christie-deckare. Det är gott om absurda påhitt, och skickligt vävs en oro in i de komiska scenerna. Allt är förmedlat på en gedigen prosa, men det som imponeras mest är människoskildringen, hur karaktärerna blir levande gestalter mer än typer, tack vare den fina blicken på brister som måste betecknas just ”mänskliga”.

Gunnarsson debuterade på 90-talet med noveller som var kanske lite för uppenbart influerade av Raymond Carvers stil ”dirty realism”, men har med sina romaner utvecklat ett skrivande som kan sägas fånga den svenska mentaliteten. Han är lika bra på att nagla fast den tafatta töntigheten som Lasse Åberg i Sällskapsresan. Även här firar igenkänningshumorn stora triumfer, men den onda bråda döden ger Gunnarssons roman en existentiell skräckstämning. Det är både lyckat och trovärdigt.

Faktiskt så bra att jag önskar att Gunnarsson nu kan få sitt välförtjänta genombrott hos läsarna också. Inte bara för att han ska slippa hamna i samma trångmål som C.G., som accepterar uppdraget eftersom det egna skrivandet inte längre fungerar.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/1 2015)