Allt som tar plats, Agnes Vittstrand

Det är svårt att ge kritik på böcker som tar upp det uppenbart jobbiga ämnet incest, eftersom det blir så futtigt att ha synpunkter på meningsbyggnad. Därför avaktiverar jag min rättningspenna när jag läser Allt som tar plats av Agnes Vittstrand (pseudonym), utgiven på Freke Räihä förlag.

Men redan att kalla det för poesi är långt ifrån oproblematiskt. Flera av texterna är listor, uppräkningar. Och ja, jag värjer mig inledningsvis för ett språk som inte ger intryck av att vara färdigredigerat. Hela boken är ett slags ansats, och det måste vara någon mening med det. Det är en bok som ändå tagit tjugo år att skriva, enligt pressmaterialet som medföljer – det svarar på min undran om författarens ålder, då jag anar av musiksmaken att döma (mycket 90-tal) någon som är i trettioårsåldern eller mer, medan boksmaken snarare indikerar en yngre skribent: så eklektisk smak har bara tonåringar, och det hat mot finkultur som här antyds hör nog också till tonåren.

Incest är långt ifrån det enda temat, kanske långt ifrån det mest bärande temat i boken, som är mer intresserad av att lista allt det där som titeln menar ”tar plats” – till skillnad från det snällare ”får plats”. Hur det är att vara människa är ett mer övergripande tema, en tillvaro av tv-serier, träning, mat, samvetsfrågor. En av teserna som drivs av Vittstrand är att incest är ett fortsatt tabu i vårt samhälle, något nedtystat. Jo: i samhällsdebatten är det tyst, men skönlitteraturen har inte saknat incestskildringar av vitt skilda slag.

Vittstrand avstår från starkt detaljerade skildringar. Hon skriver i en salig blandning av banaliteter och skarpa iakttagelser, något som skapar en svindel som inte enbart är lyckad: ”Sverigedemokraternas kultursyn – dom är skrämmande / men deras kultursyn – pinsam.” Roligare blir det när en viss självironi kan skönjas, som i en lång lista med saker som tar för lång tid, där ett ”Att skriva denna lista” har smygits in mot slutet.

Då kan Vittstrand också leva upp till det slitna mottot om att glädjas åt det lilla, att – uh! – fånga dagen! Ja, för carpe diem är inte så dumt som det låter. Ursprungligen var det inte den tomma klichén, utan en nödvändig broms. Det är också lätt att döma andra människor, när vi inte känner till vilka erfarenheter som ligger bakom. Ett offer har större anledning att fånga dagen än den lyckligt lottade som haft en så kallat lycklig barndom. Självförakt är inget man väljer, utan något som blir konsekvensen av andras val.

Hat? Ja, faktiskt, i sista texten, den i mitt tycke mest övertygande, har Vittstrand äntligen hittat en lämplig form, med en skruvad och kuslig dialog med olika röster, där hon själv tar nummer 1 och pappan – förövaren – ges nummer 2, och i denna långa text finns ansatserna till en mer sammanhängande och mer fokuserad berättelse. Jag vet att mitt uppdrag inte innebär att jag ska slå den skrivande på fingrarna och bedöma det jag inte har framför mig, eller önska något annat än det jag faktiskt har framför mig.

Det är också här, när språket liksom går itu – går av, så att man gissar varför pseudonymen gett så stiliga initialer, AV – som Vittstrand når ut med sin historia. Mer sådant. Mer sånt, menar jag. De ilskna känslorna behöver en ilsken form. Det fanns andra, får vi veta, ”drygt tio kanske” som ”2” (pappan) avmätt säger.

Living well is the best revenge, sägs det, men jag tror inte att man har något val. Hjälper det att skriva? Det finns inget som hjälper, och Vittstrands bok är ett gott bevismaterial på denna bistra sanning. Att bli våldtagen av en vuxen och sedan själv bli vuxen och försöka hantera det – det handlar inte om att vilja, det handlar inte om att kunna. Och trots allt ges en antydan till en lakonisk förklaring till varför det sker: ”Jag brukar se det som att dom letar en gräns, dom hittar en.”