Blå blixt. Den sista fasta kontinenten

En ny poesiantologi visar att klimatet för svenska poeter är gynnsamt. Här finns gott om fräck, uppkäftig poesi – och det är de yngsta som gör starkast intryck. 

När jag i min ungdom umgicks med poeter var det ett ständigt gnäll på att förlagen inte gav ut deras spännande dikter, utan utgav de gamla stofilernas tråkiga diktsamlingar. Nu är situationen annorlunda, då förlagens poesiutgivning har krympt, så man får vara glad för det lilla, för varje ny bok. 

Brombergs initierade häromåret debutantologin Blå blixt, en serie som nu nått till sin tredje installation, med titeln Den sista fasta kontinenten. Det är en djärv satsning som ligger på tvären mot tidsandan, väl värd att berömma. 

För poesin tillför syre i språket, något som behövs eftersom vi ständigt utsätts för utarmning och torftiga försök att floskla till det. I sina bästa stunder är poesin motsatsen till de utnötta klichéerna, en oas av fräschör i en öken av unkenhetsspråk.

Här finns några sådana exempel bland de sex nya blå blixtarna, som uppvisar en åldersmässig spännvidd på 32 år. Yngst och busigast är Elis Burrau. Han är helt bekväm med vad han gör, med sitt fräcka tilltal. Han är rolig, men inte på det påfrestande, krystade sättet. Mer dråplig: ”Vi hade kanske kastat äpplen på gamla människor. Äpplen vi hade stulit. Från andra gamla människor. Eller samma.”

För rolig – det kan andra vara. Humor fungerar sällan bra i bokform – jag vet att slampoeter kan skriva roligt, men det är en sak att vara rolig för en publik och en annan att få läsaren att skratta. Dessutom är det oftast skönt att slippa det flams och trams som finns överallt annars i samhället.

I övrigt finns anlag för en viss valpighet, sådant det är lätt att ha överseende med. Pladdrigheten tillåts sällan ta över utrymmet, utan det är oftast starkt koncentrerade dikter. Sami Hatira, nästan lika ung som Burrau, ger tolv ögonblicksbilder av sina föräldrar, i något som börjar gemytligt men övergår i splittring, där det ömsinta ger plats åt våldsamheter. En svit dikter som ger mersmak. 

Eftersom flera skriver en tämligen konventionell poesi börjar jag undra om vi inte börjar tröttna på modernismens upptåg, efter snart hundra års krossade bokstävlar. I framtiden kanske det blir en återgång till tiden före T.S. Eliot, det vill säga poesi med rim och bundna versmått. En pre-eliotistisk rörelse, ungefär som 1800-talskonstens prerafaeliter stod för.

Med tanke på att poesiutgivningen är så ynklig finns förutsättningarna för att antologier av det här slaget skulle vara bättre än motsvarande antologier från 80- och 90-talet. Med det menar jag bara att i en rättvis värld hade flera av de här sex redan gett ut böcker i eget namn. Något som kommer att inträffa ändå.

Av de tretton tidigare bidragsgivarna i Brombergs Blå blixt-antologierna har nämligen vad jag känner till fem redan gett ut egna böcker. Den språkligt begåvade Lina Hagelbäcks två böcker om Violencia hör till senare års allra bästa svenska diktböcker. Det är värt att hålla ögonen öppna för den här serien, med andra ord.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 23/1 2015)