Hændelser i stresset melankoli, Marianne Larsen

Jag har läst en diktsamling av den oerhört produktiva danska poeten Marianne Larsen, den nya Hændelser i stresset melankoli (Gyldendal). Hon ger ut traditionella diktsamlingar, ”såna som dom gjorde förr”, liksom snart sagt ingen skandinavisk poet längre. Jo, Bruno K. Öijer förstås, som hon är jämngammal med, och som hon delar klädsmak med (halsduk och hatt), men debuterade ännu mer brådmogen redan 1971, och har sedan i stort sett gett ut en bok om året.

Det rör sig alltså om igenkännbar poesi. I det korta formatet. Realistiska dikter. Inte så halsbrytande. Larsen går tillbaka i tiden, och visar att det inte är så stor skillnad på barnet och den vuxna. En dikt med titeln ”I VENTEPOSITION” ger annars en kuslig skildring av tillvaron som genomskinlig, att inte bara ha det som önskan: ”Det begyndte med at jeg absolut ville være gennemsigtig / lige som de nye mennesker rundtomkring i verden. / Man skulle kunne se hvem jeg var ned til mindste detalje.”

En återkommande titel är ”LOVE-ON”, och annars åsyftas automatiska äpplen. Vissa dikter slår ut i prakt, andra sluter sig. Larsen har en inställning som är rätt laid back, med dikter som inte är påträngande eller gör för mycket väsen av sig – något som både är dess styrka och dess svaghet. För risken är att de blir oansenliga, samtidigt som jag respekterar att de beter sig så försynt: den försynta dikten är en underskattad genre, och något som förmodligen kunde läras ut i högre grad på de famösa skrivarskolorna. Ibland är det de mindre explosionerna som gör starkast intryck.

Några intryck bevaras längre än andra. Minnesbilder som är outplånliga. Larsen utnyttjar en synbart slumpartad inventering av olika erfarenheter, och bevarar en suggestivitet som låter dikterna hålla sig inom gränsen för hur mycket som ska uttryckas, och hur mycket som bara ska antydas. Så när hon skriver om läpparnas grammatik är det uppenbart vad hon syftar på – eller tillräckligt uppenbart för att det ska vara tydligt och ändå, ja, mer opakt än transparent, kanske.

Och när det behövs kan hon vara så distinkt och kraftfull som situationen kräver, som i dikten ”ELEV”:

”en af

det levendes ulivs

elever

sad med fingeren i vejret

på gulvet

midt i sit flygtningekammer

og rakte fingeren højere

og højere op

hele armen fulgte med

lærerkrafterne

de nøgne vægge

stod lodret”.

Längst ned i hennes dikter finns gärna catch phrases i versaler – formuleringar som rör upp innehållet eller ställer det på ända. En slags självironisk blick på det egna. Självironi är avslöjandets trop. Du använder det bara med exempel som du är trygg med. Vi berömmer de självironiska för deras mod, men i själva verket handlar det om att ta makten över sina demoner, att tämja dem, och välja vilka man vill släppa fram i dagsljus. Bara någon annan kan vara ärligt självironisk åt dig.