Tre starka kvinnor, Marie NDiaye

”Och han som tog emot henne eller som bara råkade dyka upp på trappan till sitt stora hus av betong i ett intensivt sken som plötsligt blev så starkt att hans kropp i sina ljusa kläder själv tycktes alstra och sprida det, den man som stod där, liten och tyngd, och utstrålade ett vitt ljus som ett lysrör, han som trädde fram på trappan till sitt enorma hus hade ingenting kvar, tänkte Norah genast, ingenting av sitt högmod, sin storhet, sin ungdom, som förr var så gåtfullt oföränderlig att den verkade odödlig.”

Den som skriver så här långa meningar är Marie NDiaye, vars roman Ladivine nog var förra årets mest omtumlande läsupplevelse. Nu har jag läst romanen Tre starka kvinnor, som hon utgav 2009, och som kom på svenska 2010, i Ragna Esséns översättning. Det är romanens första mening jag citerar: den ger en ganska bra uppfattning om hur hon låter syntaxen fungera som tankarnas bollplank, i ett skrivande som lika mycket lånar estetik av Virginia Woolf som av William Faulkner. Samtidigt som det finns en klarhet i stilen grumlas det av innehållet, av formuleringarna som rör till och bryter av den raka linje som tanken försöker ställa upp.

Det är tre separata historier, tre kortromaner. Men de delar tematik: dåliga familjesituationer och jobbiga omständigheter. Och omständigheter är det enda vi har att klamra oss fast vid, och den som har djävligheter som sällskap får lära sig uthärda dessa.

I den första är det Norah, som besöker sin pappa. De har en dysfunktionell relation, där hennes missnöje allt mer präglas av det maktskifte som blivit följden av att dottern – helt utan föräldrarnas uppmuntran – utbildat sig till advokat. Nu är pappan hemma med barn från ett senare äktenskap, och brodern sitter i fängelse. Pappans nya hustru är borta.

Han är en dålig man, som inte ens vet vad hans egna barn heter. Dottern vill honom illa. Vi som läser vill honom illa. Det saknar betydelse: det går illa för honom ändå, för NDiaye är den sortens författare. Han är, med dotterns referäng, ”obeveklig och fruktansvärd”, något hon inskärper tillräckligt många gånger för att jag börjar undra var sanningen ligger, hur hennes starkt subjektiva perspektiv får sannolikheten att huka.

Förklaringen till familjens problem sägs bestå i den ”demon” som satt sig på broderns mage redan från fem års ålder, en demon med egenskaper att förflytta sig mellan de olika familjemedlemmarna. En förklaring så god som någon!

Den andra berättelsens monolog skildrar en man som lever helt i sin egen värld, självupptagen och arrogant. Fast mer och mer kryper tvivlet in, de obehagliga minnena, och de avgörande stunderna i hans liv, som man anar inte bara har format honom utan också missbildat hans inre. Övergiven och överflödig mal han på, med sin besvärliga monolog, lika briljant som den är jobbig, i lika hög grad beroende av ilskan som av gråten.

Antydningarna som hela tiden ger förbryllande ingivelser att det finns mer än det som redovisas. Den starka kvinnan här är mannens hustru, Fanta, som ändå knappt existerar, när han ska ta med sig sonen till dennes farmor, ett bedrövligt möte, visar det sig.

Så i tredje och sista berättelsen är det hustrun Khady, som blir änka efter att förgäves ha försökt bli gravid i tre års tid. När maken dör skickar hans släktingar iväg henne med några sedlar och gammalt bröd i avskedsgåva. Det är anmärkningsvärt mycket som kan sägas om en person med en enda mening att tillgå:

”Och trots att hon hade blivit en lång och smärt ung kvinna, finlemmad och välväxt med ovalt ansikte och slät hy, trots att hon hade levt i tre år med en man som alltid bara hade haft vänliga ord att säga till henne och hon därtill hade lyckats sätta sig i respekt i serveringen genom sin omedvetet värdiga, reserverade, lite kyliga hållning, som på förhand avskräckte från skämtsamma eller spydiga kommentarer om hennes barnlöshet, så hade hennes oroliga och försummade barndom och därefter de fruktlösa försöken att att bli med barn, som visserligen hade hållit liv i hennes intensiva, nästan fanatiska sinnesstämning men ändå inneburit knappt kännbara men ödesdigra angrepp på hennes vacklande sociala självkänsla, ja, allt det där hade gjort att det inte kändes onormalt för henne att bli förödmjukad.”

Vad är det som gör det här så bra? Det är omsorgen, den visshet man kan förnimma att vi har att göra med en författare som vet hur orden ska läggas till rätta, även om det måste ske med hjälp av tålamod, av prövningar, av försök. Det är en bestämdhet i själva formuleringen, i hur distinkt tilltalet är. Tillspetsat, ja, men också diskuterande, öppet för invändningar, i ett resonemang som böljar fram, utan att nöja sig med de fixerade sanningarna med stort eller litet ”s”. In i allt värre situationer hamnar Khady, in i allt värre förnedring, men försöker behålla värdigheten ändå, hur djävligt livet än är.

Det som är helt uppenbart är att NDiaye representerar ett helt nytt sätt att skriva. Hon låter sina figurer pendla mellan aggressivitet och lojalitet i hur de förhåller sig till sina medmänniskor, en nyfikenhetspendling som aldrig är uppgjord på förhand, en pendling man kan ana är författarens egen. Därför finns det en osäkerhet investerad i skrivandet, att man som läsare inte kan lita på avsikterna. Det är en hätskhet som faktiskt inte ligger långt ifrån den hätskhet Faulkner visar. Därför är mannens monolog i den andra berättelsen här en otäck spegling av Jasons monolog i andra kapitlet av Stormen och vreden. NDiaye rör sig helt enkelt inte bara stilistiskt utan också ämnesområdsmässigt hos Faulkner. Samtidigt som det är så originellt gjort och utfört med en sådan finess att man måste skapa helt nya lästekniker för att ens ta sig igenom boken. Hon tar dig ända fram till förtvivlans smärtsammaste punkter, men överger dig inte där.

Det är svårt, men mödan värt, som en påminnelse om att romanen liksom andra medier för berättandet måste förnya sig för att inte stelna i det invanda och bekväma. För resultatet av ett sådant skrivande, när det fungerar så här bra, är att det skrivna inte stannar mellan pärmarna. Med hjälp av en karaktärsteckning utöver det vanliga skapar NDiaye minnesvärda porträtt och människor som tar sig ut ur boken och in i ditt liv, in i dina tankar och stannar kvar där. Det är ändå ett större trick än de banbrytande stilistiska och berättartekniska finesserna, denna förmåga att skapa karaktärer som finns på riktigt. Då blir de här tre berättelserna fostrande, med exempel på hur du ska förhålla dig inför det jobbiga. Tre starka kvinnor, säger Marie NDiaye, men jag svarar – en – stark – bok!