Få
saker har fått så stor genomslagskraft i svensk skoldebatt de
senaste åren som John Hatties kvantitativa studier om synligt
lärande, illustrerat i ett flertal böcker. För all del: hans
insatser har varit övertygande, men det finns andra sätt att se på
det där dubiösa ordet ”lärande”, som drivits in som en kil i
allt som sägs om pedagogik. Jag ämnar inte här och nu ifrågasätta
Hatties arbete, utan bara lyfta frågan om det inte går att se på
undervisning på andra sätt. Han resonerar utifrån ett ganska
kontroversiellt perspektiv, men problemet är att han har så mycket
att säga att den med en egen agenda kan plocka lite som hen vill för
att få igenom sina egna käpphästar.
Förra
året utkom Daisy Christodolous bok Seven Myths About Education,
en bok med alla förutsättningar att bli den brandfackla som
antänder en ny diskussion om skolan. Ja, man kunde lätt tro det,
men jag blir under läsningen allt mer skeptisk till det resonemang
som förs, även när jag håller med om de slutsatser som dras. Hon
skriver smart, men ibland kan hon komma med lite fyrkantiga för att
inte säga dumma exempel, eller att en liten dragning åt det
dogmatiska kunde ha filats bort (”Knowledge doesn't indoctrinate;
knowledge liberates”). En viss benägenhet till upprepning kunde
en lite strängare redaktör ha arbetat bort, dessutom, inte minst
med tanke på att boken redan är relativt sparsmakad.
Det
är alltså sju myter som har saboterat undervisningen, utifrån det
brittiska perspektiv som Christodolous anlägger. Men vi som känner
igen den svenska diskussionen känner förstås igen rubbet:
- facts prevent understanding
- teacher-led instruction is passive
- the twenty-first century fundamentally changes everything
- you can always just look it up
- we should teach transferable skills
- projects and activities are the best ways to learn
- teaching knowledge is indoctrination.
Nog
kan sägas att de sju i flera fall överlappar varandra, att de kunde
kokas ned till två myter, där 1-2 och 6-7 hör till det
björklundska favoritordet ”katederundervisningen” och 3-5 hör
tilll det motsatta lägret ”forskningen”. Mången är de
skolforskare, pedagogikgurus, som kommit till min skola för att peka
fingret åt katedern för att förespråka forskningen,
samtidigt som deras egna presentationer använt tekniker från
katederundervisning. Dessutom är det väl så att som man forskar
får man svar; forskningen i sig är redan ideologisk, och där kan
vad som helst bevisas med hjälp av de rätta metoderna.
Den
som ger sig in i skoldebatten får vara hårdhudad, och Christodolou
gör något av en journalistisk bragd när hon redogör för de här
sju myterna, som ju är bekanta nog för den som arbetar i skolan.
Här slår hon hårt mot Rousseau och Dickens, och kanske kunde mer
färska skoldemagoger komma till användning som slagpåsar. Dock har
hon bred överblick, när hon visar med hjälp av kursplaner hur
fakta har fått ge utrymme åt det bedrägligare begreppet
”färdigheter”. (Känner vi igen det från svenska kursplaner?
Ja.)
Det
är lärandet i fokus. För cirka tio år sedan var det ”eleven i
fokus”, för den som minns. Den som lever tillräckligt länge ska
nog få uppleva slagordet ”kunskapen i fokus”, även om man kan
tvivla ibland. Skolan är alltid i gungning, och därför lyder jag
ofta min kollega K:s råd från strax innan hon gick i pension: ”Sitt
still i båten”.
Självständigt
lärande behöver inte vara i konflikt med lärarlett dito.
Christodolou talar från egen erfarenhet som lärare, där hon fick
höra att en förutsättning för de goda lektioner var att hon som
lärare själv talade så lite som möjligt. Hon hänvisar ofta till
OfSTED,
det engelska Office
for Standards in Education som ungefär motsvarar Skolverket.
Ska
vi inte undervisa om det nya då? Mm, men kom ihåg: ”Sitt still i
båten”. När Christodolou talar om det nya blir hon som mest
övertygande: ”the newer the idea, the more sceptical we should be
about teaching it in school, and the older the idea, the more likely
it has stood the test of time. […] nothing dates so fast as the
cutting edge.” För vi vet inte något om hur framtiden ser ut. Och
att anknyta till elevens verklighet – jo, bara det inte görs på
bekostnad av en beröringsskräck med källan, med kunskapen. Det
raljerades starkt från brittiskt håll när deras GCSE (typ
Nationella prov) förra året inkluderade som uppgift ett utdrag från
en biografi om Amy Winehouse.
Ett
av hennes starka exempel är också Winston Churchill, som
sannerligen inte var någon mönsterelev i skolan, utan fick gå om
flera klasser. Det han lärde sig där var att få flera års extra
träning i engelsk syntax, något han hade oumbärlig nytta av i sitt
senare liv som politiker och retoriker. Nå, alla ska inte bli
Churchill-människor, men poängen är att man inte kan lära sig
något om man inte behärskar grunderna, och där jämför
Christodolou med fotbollsspelaren, som måste röra sig från det
enkla till det svåra – och inte tvärtom, något som ibland
förespråkas i skolan av debattörer som vill se mer av ”forskning”,
något som bara devalverar begreppet.
Nåväl,
nog kan jag hålla med om att det är ett viktigt bidrag till
skoldiskussionen, även om en del av myterna känns en aning
förlegade vid det här laget. Det är väl bara skolpolitiker som
tror att allt kan googlas? Bara den som har gjort sig förtrogen med
sitt material kan googla med omdöme – annars blir man bara
utlämnad åt ett godtycke, åt novisens häpnad inför ett hjul som
uppfinns gång efter gång efter gång. Ingen bok om skolan är
tillräckligt uttömmande, och även Hatties böcker måste läsas
med lika stor dos skepsis som entusiasm. Med detta sagt är Daisy
Christodolous bok ett av de viktigare bidragen, och inget att
avfärda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.