Självmord, Édouard Levé

Efter Självporträtt kommer Självmord. Det är en fråga om ren logisk följd, i författaren Édouard Levés version. Det är Pequod Press som ger ut i Anders Bräcks översättning den senare boken, ett par år efter Kristoffer Leandoers översättning av den förra. Den är snarlikt formgiven den förra, som om den skuggar den. Författaren själv tog sitt liv tio dagar efter att ha lämnat in manuset till sitt franska förlag, och därmed ritade han förstås en distinkt prick över sitt i, och gav läsarna en anvisning som är svår att ifrågasätta.

Hans sista roman liknar föregångaren i så måtto att den är tydligt skriven av en konstnär – men om du räds det konceptuella måste du först göra dig bekant med ett nonchalant hanterande av de formella egenskaperna, i denna korta – lite drygt hundra sidor – men täta roman.

Den har en makaber inledning, där författarens vän blir huvudperson, romanens tjugofemåriga ”du” som låtsas hämta ett kvarglömt tennisracket och i stället går för att skjuta sig till döds med ett gevär. Så följer en närgången och vackert inkännande skildring av dennes liv, där Levé låter bilden av vännen svälla för att bilda ett mer heltäckande porträtt än verkligheten tillåter.

Språket är hårt, något som ibland ger associationer till Camus hårt stiliserade prosa i Främlingen: ”Ditt liv hade inte fått sitt sammanhang av utförda handlingar än. Din död gav det detta.” Det är ren outspädd förtvivlan. Huvudpersonen är lika tillknäppt som han är belevad, mer artig än trevlig.

Som sagt är Levé mer konstnär än skönlitterär författare. Det behöver inte vara någon nackdel – det ger honom annorlunda infallsvinklar till hur en berättelse konstrueras och struktureras, och säga vad man vill, men originellt är det definitivt. Han avslutar med en dikt som (kanske) förklarar mer än han har för avsikt att göra. I dikten finns både klichén och sanningen, i de formelartade utsagorna. Vi är alla dubbla, alltid med ett ”både och” inskrivna i våra förutsättningar.

Är det en sorglig bok? Ja, om man väljer den läsarten. Många förment deppiga författare är ju livsbejakande och muntra, om man bara lär sig liksom läsa dem på snedden. Hos Levé blir protagonisten dubblerad – det du han skriver om glider över i ett jag, och den eventuella distans du då har upprättat mot honom förkortas. I boken gestaltas även en skepsis mot berättandet i sig, mot de påhittade sammanhangen, och den likaledes påhittade kronologin.

Är det en självbiografisk bok? Ja, men bara om vi accepterar premissen att alla böcker är det. På något sätt är det ju så: författaren väljs av sina motiv, så hen får vara noga med vad hen väljer att väljas av.

Men självbiografiskt är det i större mening. Det är verkligen en version av ”Here comes everybody”. Vi är väl alla så här lite till mans. Det blir då en vidräkning med vår oförmåga att leva i nuet, våra depressioner och våra vanföreställningar och vår självmedicinering på ett eller annat sätt.

Levé är fortfarande en angelägen författare. Enligt Stig Dagerman hör vissa av oss till självmördarnas släkte; de som talar mycket och ofta om självmordet behöver inte utföra själva dådet. Han hade ju fel, då han frikostigt använde självmordet både som litterär idé och privat sparringpartner, utan att det lyckades hindra honom från att ta sitt liv. Det finns vissa drag av det äkthetspatos som Dagerman uppvisade hos Levé. En anekdot i den här boken berättar om hur protagonisten går på en fest hos en nära vän och är oförmögen att dölja sitt elände inför honom, men när han ställs inför några obekanta uppvisar han en fasad av glättighet. Sådant är lätt att känna igen sig i.

Självmordet påverkar i hög grad hur vi läser Dagerman, kanske just för att han var så ung när han begick självmord. Levé var bara obetydligt äldre, och nog får självmördarna Sylvia Plath, Karin Boye, Ian Curtis, David Foster Wallace i egenskap av relativt unga döda en dödligare skugga över sina livsverk än säg Virginia Woolfs. En nyckel finns kanske i de sorgsna orden i boken Självmord: ”Ditt sätt att lämna livet har skrivit om historien i negativ form. De som kände dig läser om alla handlingar i ljuset av den sista.” Ja – just ”läser om” blir ju den signifikanta ledtråden. Samtidigt som det måste sägas att renodlade facit saknas: så här är livet döden, vill Levé säga.

Den som dödar sig själv kan göra det av många orsaker. Här framläggs hypotesen att man kan göra det av överskott på liv.