Doktor Glas, Hjalmar Söderberg

Det finns bara två svenska romaner som håller världsklass. Det är Carl Jonas Love Almquists Drottningens juvelsmycke och Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Den som inte kan läsa sig mätt på den senare har mycket att hämta i den generösa utgåva som Lind & Co nu ger ut i sin serie om sjutton titlar i Hjalmar Söderbers Samlade skrifter, under redaktörskap av de förfarna Bure Holmbäck, Björn Sahlin och Nils O. Sjöstrand.

Utöver romanen, som i stort sett följer 1921 års ”bastext”, ingår nästan hundra sidor kommentarer, lika många sidor noter, nästan lika många sidor bibliografiska uppgifter. Kalenderbitarna kan fastna i uppräkningar av utgåvor både på svenska och 29 andra språk, eller listor på alla gånger romanen nämnts i radio och på tv. Söderbergs svärson Rune Carlsten väntade tills författaren dog innan han filmade Doktor Glas 1942 – den har visats 110 gånger på tv, medan Mai Zetterlings version från 1968 aldrig visats, trots att den väckte enorm uppståndelse i USA – möjligen var filmens tagline ”of an erotic obsession” bidragande till framgången.

Vi som är fans av Söderberg generellt och av denna hans ypperligaste roman i synnerhet har längtat efter denna bok länge. Det är en praktfull bok som har fått en praktfull utgåva, hanterad av riktiga experter som inte har lämnat någon sten orörd. Förvisso blir då notapparaten ibland tyngd av en redovisningsiver som man i några fall önskar kunde förblivit mer spartansk, på samma sätt som alla kronologiska listor inom kort blir inaktuella – i skrivande stund har säkert Carlstens film visats en 111:e gång. Det lär inte heller dröja mer än något halvår innan listan med pastischer behöver revideras – som bekant har dessa epigoner varit flitigt sysselsatta efter Bengt Ohlssons Gregorius, men det var alltså Albert Engström som var först, när han redan 1906 lät Söderberg och Glas mötas i en prototyp till vår tids fan fiction.

Det var för två år sedan – året efter den sjuttioåriga upphovsrättsliga karantänen efter Söderbergs död hävdes – som Lind & Co inledde denna serie. Ambitionerna är storslagna, och principen att rikta sig lika mycket till de initierade som till novisen är nog ett i längden vinnande koncept. Det är ju romanen som är huvudtexten, medan resten är en bonus som man kan grotta ned sig i utefter eget behag. Söderberg laborerade periodvis med tilltalsnamnet Herbst, då det råkade finnas en riktig doktor Glas i Stockholm, men lyckligtvis behöll han det namn som är så betydelsefullt för förståelsen av hans personlighet.

Receptionen var förvånansvärt sval, något som visas i Holmbäcks genomgång av den samtida kritiken. Holmbäck dog förra året, men hann skriva tre fina böcker om Söderberg, och har förstås hunnit bidra med mycket till böckerna i den här serien.

En av de saker som kritikerna störde sig på var hur Glas pendlade mellan det rationella och det irrationella, något som sågs som en inkonsekvens. Själv kan jag inte låta bli att se det som det storslagna i romanen, att det gör honom både mer mänsklig och mer trovärdig – inte minst i egenskap av mördare. För drygt hundra år sedan ville de inte föreställa sig en läkare med mord i sina tankar. Det fanns alltså även en aversion mot ämnet i sig, medan knappast någon någonsin har ifrågasatt stilen – Söderbergs glasklara språk, som fortfarande är tillgängligt och lättläst. Denna hyllning av stilen har ibland kanske utförts i kompensatoriska syften – att man helt enkelt ville mildra de stränga omdömena om en bok som bara en okänslig läsare kan förbigå.

Antingen sågs Glas av kritikerna som för galen eller för lite galen, men jag tror att poängen är denna pendling mellan ytterligheter – hans oberäknelighet. Han är ingen att lita på, ska inte heller vara det. Inte heller är jag helt övertygad om den sanning som brukar ingå i referaten, att han mördar för att han är förälskad i Helga. Den mannen kan inte älska – han väljer ju Helga för att han därmed inte behöver investera något erotiskt kapital, då det blir en förälskelse på avstånd, där begäret kan hållas kopplat inom honom. Han har chansen att ingå i en relation med en människa, Eva Mertens, men avstår. 
 

Han – Glas, alltså – tänker på att döda prästen, som han liknar vid ”en otäck svamp”, innan Helga berättar för honom om hur jobbigt det är att ligga med sin man. Det finns flera psykologiska aspekter involverade i vad Glas ser i förövaren Gregorius – inte minst en symbolisk bild av den fader som förgrep sig på Glas moder, och (eventuellt) på sitt eget barn. Där finns en tänkbar orsak till Glas inlevelse i Helgas öde.

Här lanseras teorin att det är sekulariseringen vi kan tacka för att Doktor Glas blivit så upphöjd i vår tid. En tabell visar att romanen under sina första 54 år, fram till 1959, utkom i 12 upplagor – de senaste 54 åren, från 1960 till 2014, i så osannolikt många som 52. Det som var känsliga ämnen i början av 1900-talet är det inte längre (vi har andra saker som är känsliga, kan påpekas innan vi börjar slå oss över bröstet). Sekulariseringen har gjort oss mer mottagliga för Söderbergs religionskritik, eller man kanske hellre ska använda redaktörernas ord antiklerikalism, alltså en kritik av prästernas och kyrkans makt över samhällsfrågor.

En annan anledning kan vara att Söderberg inte kunde låta bli ironin, och i takt med ämnets allvar ökade han sin ironiska insats. I så måtto liknar han Oscar Wilde, och vi kommer nog inte närmare en svensk Wilde än denna allvarsamt lekfulle aforistiker. Aldrig är han dessutom på lika gott humör när det gäller att skapa maximer som i Doktor Glas.

Min invändning mot den gedigna notapparaten är väl att de tenderar att svälla och kan bli avskräckande för nybörjarläsaren (som väl torde vara den med störst anledning att söka upp dem?), medan den som har koll på sin Nietzsche inte behöver flera stycken långa utläggningar om hur Söderberg under skrivandet var behjälplig i Ernest Thiels översättningar av tre Nietzscheböcker. Men ett annat exempel är upplysande, och det rör bibelöversättningarna. Den som gör sig förtrogen med Bibel 2000 blir förstås förvånad över en del exempel ur romanen. Så säger Glas att han som ungdom inte ville sälja sin förstfödslorätt för en grynvälling – i den senaste bibelöversättningen är rätten utbytt mot linssoppa. Söderberg skulle nog ha skrockat uppskattande en sådan förskjutning, hur konservativ han än var i de flesta frågor, inte minst språkligt.

Kanske det är bra timing för författaren Söderberg att hans mest älskade roman (åter)utkommer just den här hösten, då människan Hjalmars rykte blivit lite stukat av boken om hustrun Märta, delvis skriven av en av redaktörerna här, Sahlin. Man kan förstås skjuta in många lättförtjänta poänger på att Hjalmar Söderberg var en vit man, att han privat förmodligen var lika djävlig som vita män var på den tiden. Möjligen lite mindre djävlig än Heidenstam, men säkerligen lite mer djävlig än någon annan. Å andra sidan är vårt förråd av världsklassiga svenska romaner så skralt att man får vara bra dum för att avstå från en av de två av den anledningen. Almquist mördade ju högst troligen, och det gjorde i alla fall inte Söderberg … Eller?