Siri
Hustvedts tredje roman, som kom ut för lite drygt tio år sedan,
förblir den avgjort mest lyckade, What I Loved. I kölvattnet
på den kom några år senare en av hennes essäsamlingar, A Plea
for Eros. Hon är lika ojämn som essäist som romanförfattare.
En
av egenheterna med hennes non fiction är att hon är skamlöst
privat, och gärna utgår från egna erfarenheter. Ibland blir det
lite väl många rosenskimrade barndomsupplevelser, syskongemenskap
och Norgenostalgi parat med lite klädsamma kärleksbekymmer, där
olyckliga förälskelser avlöser varandra. Det finns nog tonåringar
med värre bekymmer än så.
Hon
kan inte hjälpa att hon är en så suverän berättare, dock, och
därför lyfts flera av dessa privata minnen av en stark berättarröst
som lyckas gestalta ett skeende och göra det överblickbart.
Essäerna är skrivna mellan 1995-2004, utan att det tidsbundna är
så utpräglat. Möjligen med undantag för en text skriven med
anledning av årsdagen för 9/11. Där jämför Hustvedt attacken mot
World Trade Center med Auschwitz, något som i mina ögon ter sig
osmakligt.
Annars
är hon ju superskarp, och skriver en prosa som är fylld av den typ
av självförtroende man nog måste vara född amerikan för att äga,
samtidigt som den undviker att bli inbilsk eller dryg eller arrogant.
Dessutom är hon nästan aldrig överdrivet mångordig. Hon behåller
en slags öppenhet, ärlighet, kanske något som sker med hjälp av
de självbiografiska inslagen. Ljud, känslor, lukter – alla
intryck förmedlas med en exakthet som man aldrig ifrågasätter.
När
hon är elva får hon av sin norska mormor dikter av William Blake
och Emily Dickinson, och blir under sina tonår en sträckläsare av
främst Dickens och systrarna Brontë. Allt detta sätter sina spår,
och det är inte många som skriver lika elegant och precis prosa som
Hustvedt – maken Paul Auster inkluderad, ni vet han som mer och mer
utvecklats till en tråkmåns.
Vi
i Sverige talar mycket om Jante, och kastar trånande blickar mot
USA, men det kräver att Hustvedt lämnar uppväxten i en håla i
Minnesota och flyttar till New York för att hon ska slippa känna
sig annorlunda och märkvärdig. Hon nämner givetvis inte Jante
eller Sandemose, men allt hon skriver om uppväxten påminner om hur
vi brukar säga att det är i Sverige. Det är i New York hennes udda
personlighet smälts ihop med en stad som tillåter att hon är
extravagant och smart och att hon har åsikter. Alltså är det vi
kallar USA något förknippat med de största städerna, ungefär som
att vi skulle säga att Stockholm är Sverige (det vet ju alla att
Sverige, det är Falköping en onsdagkväll).
Hustvedt
är verkligen en bra läsare, och bra på att upptäcka nyanserna i
det hon läser. ”Writing fiction is like rembering what never
happened”, skriver hon, något som låter aforistiskt, och kanske
har jag redan hört det, kanske har någon annan redan sagt det
(Blanchot?). Hon låter de egna erfarenheterna ha inflytande på och
påverka senare beslut, och dessutom hur djupt rotad hennes norska
identitet är.
Samtidigt
ska sägas att hon ibland vänder den genomskådande blicken inåt
mot sig själv, och det är befriande – för vad ska den annars
vara bra till? Då tar hon ned sig själv på jorden också. Några
överraskande insikter förmedlar hon också, som när hon på grund
av en filminspelning (hon är statist i filmatiseringen av Henry
James Washington Square) använder korsett i drygt en vecka,
och upptäcker att det är en behaglig upplevelse: det är en
omfamning som varar … Det var inte heller kvinnorna som
ville avskaffa den i slutet av 1800-talet, utan manliga läkare som
såg farorna.
På
tal om Henry James skriver hon fint om språket i romanen The
Bostonians, utifrån ordvalen. Hon väcker frågan hur det kunde
vara möjligt att han förstod kvinnor så bra – ja, bättre än
sina kvinnliga samtida kolleger i alla fall. Hon lyckas nästan också
få mig övertygad att Dickens är värd att läsa. Det beror bland
annat på att hon inte nöjer sig med ytliga iakttagelser eller
självklara reflektioner. En och annan inkonsekvens slinker med, som
när hon betonar förändringens betydelse samtidigt som hon visar
att det som sker finns kvar i människan, med sig själv som
bevismaterialet, sina egna vittnesmål som demonstrerar vilka intryck
de har gjort på henne.
Det
är klart att hon kommer från en utpräglad extrovert
diskussionskultur, och att också det har satt sina spår, genom att
vässa hennes argument och ordval så att de blir nästan löjligt
övertygande. Hon är som bäst när hon släpper garden och närmar
sig mer osäkra slutsatser, där svaren inte är givna på förhand:
”I am afraid of writing, too, because when I write I am always
moving toward the unarticulated, the dangerous, the place where the
walls don't hold”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.