Det var ett nöje att läsa

I skolans korridorer träffar jag min gamla elev E. Vi pratar en stund om Linda Boström Knausgård, och han säger att han precis tecknat en stödprenumeration på den nya tidskriften Fyrahundrafemtio. Det borde jag också göra, tänker jag, men det finns en gräns för hur omfattande ens välgörenhet ska vara: jag prenumererar på Lyrikvännen, till exempel. Samma dag får jag nummer två av Fyrahundrafemtio.

Namnet är förstås en finurlig allusion till Ray Bradburys 451. Därför är det lite synd att man i en av artiklarna felaktigt antyder att Bradbury också har skrivit om ultravåldet i A Clockwork Orange, utan Anthony Burgess. Annars är det ont om uppenbara tabbar, och desto mer gott om läsvärda artiklar. I mångt och mycket läser jag den som en litteraturens Filter, med huvudartikeln om Bonniersförläggaren Martin Kaunitz som ett reportage i den längre skolan, och klart intressant – inte enbart därför att han framgångsrikt jagar efter kontraktet till Morrisseys självbiografi, som kommer på svenska i höst.

Lika mycket Morrissey i en kortare artikel om Elizabeth Smarts roman Vid Grand Central Station där satt jag och grät, som utkommer i ännu en nyutgåva. Här finns också den felande länken mellan Morrissey och Sara Lidman – en koppling som inte är riktigt så förvånande som artikeln vill ge sken av, för båda är ju högspända vänsterromantiker med sinne för överdrifter och drastisk humor.

Men den här texten om Smarts roman är till förväxling lik en reklamtext, och får mig att fundera på vad jag söker efter i en litterär tidskrift, vad som skulle få mig att slaviskt köpa den. Recensioner? Ambitiösa introducerande essäer kring både oetablerade nykomligar och nyläsningar av klassiker? Nyskriven prosa (som detta nummers kortnovell av Negar Naseh)? Definitivt ja. Intervjuer – nja … Nu saknar jag essäerna och recensionerna, men får desto mer av notiser och tematiska smågrejer, som ett kollage kring de författare Håkan Hellström sjunger om, likväl som Jonas Ellerströms korta presentationer av fem bortglömda svenska 1900-talspoeter (fast Margareta Renberg är inte så bortglömd som Ellerström vill ge sken av: jag skrev om henne för ett par år sedan). Anna Vogel visar varför en författare inte borde låta en bokcirkel läsa dennes bok i manusform. Intervjuerna med Tom Rachman och Val McDermid ger knappast några impulser till varför jag borde läsa någon av dem, även om jag ju läste den förres The Imperfectionists härom sommaren.

Så det är med lite blandade känslor jag lägger ifrån mig Fyrahundrafemtio. Som jag förstår den vill den vara ”något mer” än bara en tidskrift om böcker och författare, och därav inblickarna i bokbranschen. Jag blir förvånad av att jag tycker det är så intressant att läsa om förläggaren och dennes möten med agenter – det beror inte bara på att hela texten handlar om att han vill få Morrisseys bok till sitt förlag, jag lovar – och kommer nog att fortsätta söka efter den typen av oväntat belönande texter, och misstänker att det kan hända fler gånger när jag läser just den här tidskriften.