Nej, jag tyckte inte att EU var någon bra idé när det var folkomröstning
för tjugo år sedan, och utnyttjade min medborgerliga rösträttighet för att
sorgligt nog tillhöra en minoritet på 46,8 %. De snart tjugo årens medlemskap i
EU har knappast gjort mig mer välvilligt inställd till den europeiska unionen,
men självfallet fortsätter jag att rösta i valet, senast i söndags, helt enkelt
därför att det ligger i mitt intresse att meddela makthavarna vad jag tycker.
Nog förstår jag att Sverige inte ska stå helt utanför gemensamma projekt.
Mitt argument då kan jag gärna aktualisera nu: varför inte satsa på en
skandinavisk union i stället? Vi har sannerligen mer gemensamt med Norge och
Danmark än med resten av Europa, och inom det skandinaviska området finns redan
alla förutsättningar för att skapa varaktiga förbindelser.
Förutsättningen är bara att vi blir kvitt vår storebrorsmentalitet mot
grannländerna. Inte minst ska vi göra oss kvitt våra kulturella och språkliga
fördomar – att förstå skriven norska eller danska är ofta en enklare uppgift än
att lyssna på den talade varianten. Vi måste också sluta se dem som kusinerna
från landet och börja granska vår egen självgoda uppfattning att vi klarar oss
gott själva. Att vi alltid vet bäst.
Under slutet av 1800-talet, när man talade om det moderna genombrottet,
var Danmark ett kulturellt centrum för Skandinavien. Hit åkte svenskar för att
lyssna på bröderna Brandes föreläsningar i Köpenhamn – det var danskar som
berättade för svenskar om Nietzsche och inte tvärtom.
För Strindberg och hans generation intellektuella var det en självklarhet
att hålla sig à jour med den litteratur som gavs ut i Norge och Danmark.
Översättningar var överflödiga: man tog sig an utmaningen och ansträngningen
att läsa på norska och danska. De såg det som en kulturell bonus att kunna läsa
böcker på tre språk, att det ökade ens möjligheter att tillägna sig kultur från
olika språk.
Och så är det fortfarande. Men tyvärr mer i Danmark och Norge än i
Sverige. När jag läser den norska poeten och kritikern Steinar Opstads
essäsamling Himmelretninger består en
tredjedel av hans exempel av svenska författare, som han alltså läser på
svenska. Föreställ dig en svensk essäist som i en bok tar upp en tredjedel
författare som hen läser på norska eller danska – när den dagen inträffar lovar
jag att rösta på ett EU-vänligt parti. Jag tror inte att jag överdriver om jag
säger att för den genomsnittlige svenske läsaren börjar och upphör kännedomen
om skandinaviska författare vid namnet Karl-Ove Knausgård.
Lika beklämd kan jag bli av alla slentrianmässiga idolporträtt av
anglosaxiska författare och kritiker. Senast rockstjärnemottagningen av Donna
Tartt i Stockholm häromveckan. Och för varje gång någon hyllar Joan Didion
störs jag av att Ruth Halldéns död förra veckan passerade så obemärkt.
Ruth Halldén, mångårig kritiker på DN, skrev i sjuttioårsåldern ett par
fullkomligt briljanta böcker, däribland Vid
romanens rötter (1997), som behandlar engelska 1700-talsförfattare med lika
mycket initierad kunskap som entusiasm. Samt med enastående känsla för stil: om
dessa svenska kritiker som så ensidigt hyllar Didion tog sig tid att läsa
Halldén skulle det kunna göra underverk med deras stil.
Och lika briljanta kritiker finns ju i Skandinavien. Som de danska
Susanne Christensen och Erik Skyum Nielsen och norska Bernhard Ellefsen. Varför
läses de inte av svenska skribenter? För att de skriver på danska och norska,
och våra mest profilstarka kritiker har en benägenhet att gå över ån efter
vatten.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 31/5 2014)
Det var en gång en dalkarl som skulle köpa sig en jordglob. Han tyckte dock att alla han såg var alltför dyra och fråga därför expediten."Har ni ingen liten kula med bara Dalarna på?"
SvaraRaderaHaha, jag kan en historia om Carl Bildt också ...
SvaraRadera