Nattfilm, Marisha Pessl

Ett av litteraturens små eller stora mysterier är hur vi duperas att följa karaktärer som så uppenbart inte är verkliga personer. Som Hester Prynne i The Scarlet Letter: ingen eller inget kan inbilla mig att hon är något annat än en skapelse av Nathaniel Hawthornes fantasi.

Men ändå … Hur ofta har jag inte lurats av dessa snillrika författare, att bli involverad i påhittiga påhittade intriger, lärt känna dem på djupet trots att de inte existerar utanför boksidan. Senast var det Terry Eagleton som i sitt kapitel om karaktärer i sin bok How to Read Literature upprepade den gamla sanningen om de icke-existerande konstruktionerna av svarta tecken på vit bakgrund. Men kom igen, med Horace Engdahls exempel: vilken människa av kött och blod kan läsa om hur majorskan plockar upp den blivande kavaljeren Gösta Berling utan att fälla en tår?

Jag hade vissa problem att helt uppskatta Marisha Pessls debutroman Special Topics in Calamity Topics, men nu är hon tillbaka med en lika ambitiös och på ytan knasig roman, Nattfilm (Natur & Kultur). Det är där det kommer in, karaktärerna. För den utger sig handla om en verklig människa, filmregissören Stanislas Cordova, som mer eller mindre har flytt all offentlighet sedan 1977, men fortsatt att göra film av skräckartat slag. Han har vissa visuella liknelser med David Lynch, bland annat ett påhittad teckning där han klär sig identiskt och i liknande frisyr (han bor rentav på ett ställe som heter ”The Peak”), även om filmerna mer liknar Dario Argentos verk – Argento har också en begåvad dotter, Asia.

I romanens upptakt begår hans dotter Ashley självmord. Det leder till att en osannolik trio amatördetektiver helt oombedda tar upp spåret: den undersökande journalisten Scott McGrath, tillsammans med en ung kvinna, Nora, och en knarklangare, Hopper. Båda ser ut att vara mer insyltade i fallet än Scott fattar.

Liksom en del andra romaner i genren imiterar Pessl dokumentären, genom att infoga dokument som tidningsartiklar, upphittade lappar, och så vidare – men hon gör det med att avbilda allt, inklusive skärmdumpar från hemsidor, och det är kanske lite roligt, men jag har aldrig tillhört dem som gillar att läsa exempelvis påhittade nyhetsartiklar, relativt vanligt i Stephen Kings tidigare böcker. En annan likhet med Kings tidiga böcker är lagarbetet: mellan främst Scott och Nora utvecklas ett strävsamt kamratskap, där de lite småbarnsligt jämför sig med Woodward och Bernstein.

Vi får vår beskärda del av det typiska film noir-tugget: Scott är lika förtjust i en viss typ av sardoniska liknelser som han är av alkohol. När Hopper ska berätta om lägret han var på tillsammans med Ashley som tonåring blir de slitna liknelserna lite för frekventa: ”Hela skiten var som Flugornas herre på anabola […] grundutbildningen, som fick Full Metal Jacket att likna Fragglarna.” Repliker av slaget ”Jag sköter snacket” blir också lätt parodiska. Dessutom kan jag inte låta bli att störa mig på en del dumheter. Hur smart Pessl än är blir hennes bildspråk ibland mer än lovligt plumpt: ”På bordet framför henne fanns en halväten portion fattiga riddare som flöt runt på tallriken i en pöl av sirap likt en husbåt på Mississippifloden.”Eller när Scott erinrar sig en tidigare älskarinna: ”Att älska med Aurelia var som att bläddra igenom ett kortregister i ett öde bibliotek på jakt efter ett väldigt obskyrt och sällan läst inlägg om ungersk poesi. Det var knäpptyst, jag fick ingen hjälp och inget låg där det skulle.”

Pessl är också djupt fascinerad av Borges – därav de oräkneliga referenserna till labyrinter, och att en av Scotts medhjälpare heter Beckman (förmodar jag, för vad kan man veta: är det ens en tillfällighet att en karaktär heter Kay Glass, vilket kan vara en referens till den svenska kritikern Kay Glans, som för tjugo år sedan skrev om svenska ”skräckel”-författare – men att förutsätta att Pessl är så insatt är kanske att förvänta sig för mycket?). Det är en form av thriller som lägger lager på lager på lager. Det blir en märklig kontrast till de uppenbart kitschiga fraserna som vidlåder Cordovas fiktiva filmer: ”rädsla är det första steget … skräm raseriet ur livet”. Dessa kontrasteras också med partier där Pessl skriver fint:

    ”Vår noggrant smidda plan – den var repet vi hade att klamra oss fast vid.

    Och ändå kunde jag inte låta bli att undra om vi, medan vi famlade oss fram längs den här linan och in i mörkret, skulle upptäcka att dess tamp var fäst i tomma intet.”

Det bärande elementet är Ashley, som alltså är död när boken börjar. Ett wunderkind som spelade klassiska pianokonserter som tolvåring, som läste Lord Byron medan klasskamraterna hinkade öl. Och som av allt att döma är död. Men det här är en labyrintisk skräckbok, och då kan allt hända. Inklusive en rejäl dos svart magi, och kusliga ställen för erotiska eskapader typ Kubricks Eyes Wide Shut, liksom att The Peak ligger på en plats där en indianmassaker ägde rum på 1800-talet. Det vill säga, en antydan till The Shining, om vi skulle missa att Pessl gärna vill få oss att tro att Cordova, som också kallas ”Stanny”, baserats på Kubrick.

Det tar sin tid att komma in i den här boken, som är nästan lika lång som Donna Tartts Steglitsan (Pessls bok utkom en månad innan Tartts). Är den lika bra, eller ens nästan lika bra? Nja – hon förefaller ha liknande ambitioner av storartat slag, men jag har betydligt större behållning av Steglitsan. Dock förnekar jag inte att det finns partier i Nattfilm som är rejält omskakande – problemet är att det är en slags litteratur som förmodligen inte kommer att göra lika bestående intryck, att det är lättare att avfärda den efter den avslutade läsningen.

Ett av problemen är just hur Pessl hanterar verkligheten, låter den löpa parallellt med sin historia. I den fiktiva verkligheten kniper Cordova 1980 en Oscar framför näsan på Robert Bentons Kramer mot Kramer, samma år som Benton faktiskt vann före Coppolas Apocalypse Now! Pessls roman innehåller fler referenser än nödvändigt till förlagan till Coppolas film, Conrads Mörkrets hjärta – bland annat uppvisar Cordovas ställe likheter med Kurtz Övre stationen, när de tre paddlar fram dit likt Marlow på Kongofloden, liksom det har utförts onämnbara riter där. Dessutom heter kvinnan som ger dem all information om hur de ska ta sig dit Marlowe i förnamn. Det är överlag gott om bifigurer som är beredvilliga att bistå med exakt den pusselbit som trion saknar i sitt sökande efter Cordovas mörka hemligheter. Ja, Pessls stil innehåller fler kursiveringar än lämpligt, och det blir en aning tröttsamt när de uppgår i tusentals.

Erik MacQueens översättning gör sitt bästa med den lite jobbiga och blandade stilen, men som jag minns det från min läsning av Pessl på engelska är stilen energisk och svår att förflytta: den kan vara lika höglitterär och välformulerad som platt och banal, men översättningen borde tydligare skilja på hans/hennes och sin/sitt. När Pessl uppenbart talar om basket är det inte ”anfallszonen” som åsyftas. Det är inte heller helt lyckat av översättaren att i en roman om skräck och skräckfilm missa en sådan referens som att en av Beckmans katter heter Peeping Tom, efter Michael Powells sublima film – att den då på svenska heter ”Smygtittaren” blir bara fånigt.

Så, till slut, ett blandat omdöme – ömsom fånigt, ömsom skräckinjagande, men långt ifrån oförglömligt.