På land, Johan Holmlund

Rocksångaren Johan Holmlund skriver en traditionell poesi om människans förhållande till naturen. Den kunde ha behövt lite mer av rockens slyngelaktiga charm för att budskapet ska nå ut.

En gång för länge sedan distribuerades musik på andra sätt än på spotify eller som mp3-filer. Cd-formatet hade inte hade slagit igenom, och vinylskivan var ett för kostbart projekt för de skivor som idealistiska tidskrifter skänkte sina prenumeranter. Ett nummer av Sound Affects medföljdes av en instabil tunn plastbit där man var tvungen att placera en tioöring inom en ditritad cirkel för att skivan inte skulle wobbla vid 45 varv.

En av låtarna var sensationellt bra: ”Cloud Chamber” av det svenska bandet Easy (fast de då fortfarande hette TV Pop Crisis). Knastret och spraket var ungefär fyrfaldigt värre än vid andra sjutumssinglar. I mina öron lät låten nästan lika bra som Stone Roses och Happy Mondays, och engelsk press menade att det bara var en tidsfråga innan de skulle bli lika stora som dem.

På grund av skivbolagsproblem uteblev framgången, och Easy är en parentes i svensk rockhistoria, även om de fortsatt göra skivor – den senaste kom 2012. Sångaren Johan Holmlund har också gett ut ett par diktsamlingar, och nu utkommer han på förlagt Ström+1/Göran Strömqvist förlag med På land.

Genast kan sägas att han skriver i den mest traditionella av fåror. På ytan är det inte alls något anmärkningsvärt över hans korta dikter, som iscensätter samspelet mellan människan och naturen, kanske svensk poesis största särdrag.

Vi kommer från havet, vi människor, och i dikterna här tar vi oss alltså upp på land. Tiden går, vi blir allt mer civiliserade, söker oss mot de arkitektritade städerna. Samtidigt som längtan efter det ursprungliga är vårt obevekliga öde. Det är lätt att sympatisera med Holmlunds projekt, att bekräfta hans världsbild, hans nostalgiska saknad: ”Vi kan inte väcka de döda till liv / men inte sällan väcker / de döda oss”.

Det är ont om riktigt genuina svenska rockpoeter. Lundell har gett ut några diktsamlingar, men de är av erbarmlig kvalitet. Mattias Alkberg är den enda jag kommer på som kommer undan som både rocksångare och poet, med en handfull diktböcker som är värda att tas på allvar. När Holmlund i den här boken skriver att ”Du föds i färg men / dör i svartvitt” undrar jag ändå om han inte är på väg att bli poet på riktigt, men sådana ögonblick är för sällsynta.

Holmlund skriver prydligt, stillsamt, nästan för varsamt ibland. Då kan jag längta efter rockmusikens mer oborstade sidor, att något ska skaka liv i de här diktraderna och göra dem mer subversiva och farliga. Vi skrattar gärna åt femtiotalets moralpanik när Elvis slog igenom, men faktum är ju att de hade all anledning att bäva, för när rock fungerar som bäst är den konfrontativ och uppviglande.

Liksom poesin. Det är en underskattning att tro att poesi enbart ska ägna sig åt vackra ord. Mer handlar det om att förändra oss, och eftersom jag läser Holmlund som att han är ute i ärendet att varna oss vore det på sin plats om han ansträngde sig mer för att göra oss aktsammare.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/4 2014)