Dagar med Borges, Alberto Manguel

Jorge Luis Borges är en märklig liten man. Han är en tvärsäker blandning av arrogans och ödmjukhet, där arrogansen kan gränsa till högmodet, ödmjukheten till självföraktet. Han är en liten pojke som spelar gamling, eller om det är tvärtom. Han är en spjuver som leker med galenskapen. Han har en intelligens som gränsar till dumheten, till naiviteten, till en cynisk oskuldsfullhet. Han förenar klarsynthetens känslostormar med intellektets upphetsning. Han är kryptisk och lekfull på samma gång. Han är så abnormt begåvad att allt han yttrar ter sig sfinx-artat, där du ibland undrar om det är mödan värt att följa honom in i de intrikata labyrinternas värld där han vistas. Han är redan som levande en spöklik gestalt, och som död måhända mer närvarande som referenspunkt, som litteraturens givna auktoritet i knepigheternas stil. Han är en passiv man som lever för handlingskraften, dådkraften. Han är en disträ människa som ändå aldrig tappar tråden. (För att den rör sig i cirklar, hans tråd, som inför din klentrogna blick förvandlas till ett svärd.)

Jag beundrar honom gränslöst, förstås, en beundran som nog ter sig som avgudadyrkan. Men jag anar det löjets skimmer som sveps över mitt förhållningssätt till Borges, och är ambivalent inför allt han företog sig. Hans noveller är nästan för bra för att vara sanna, och jag läser honom alltid med skepsis, som om det låg en hel sanning begravd i hans berömda yttrande att han var mer stolt över de böcker han läst än de han skrivit.

Alberto Manguel skrev 1996 sin En historia om läsning, som är en smått suverän bok om läsning, där han bland annat gläntade på sin erfarenhet som en av de många läsare som den blinde Borges anlitade i Buenos Aires. Manguel tjänstgjorde som tonåring under en fyraårsperiod, och för tio år sedan publicerade han en tunn volym med sina minnen av den mystiske argentinaren, och ellerströms ger nu ut den i översättning av Margareta Eklöf: Dagar med Borges.

Det här är också en märklig liten bok. Manguel förde enligt egen utsago inga anteckningar, och därför är minnena inte riktigt skarpa, utan består mer av intryck som förstärker vår bekväma bild av den excentriske Borges, i lycklig isolering från omvärlden. Man får intrycket att han inte ens som blind slutar läsa, utan att det är i det pågående det sker. Hans minne korrigerar den som läser fel, och man undrar också om det verkligen är nödvändigt med högläsningen, då inget verkar ha undsluppit hans huvud.

Borges är förebildlig som läsare, och det är svårt att föreställa sig hans knasiga och ironiska noveller utan all den läsning som är investerad innan de skrevs. Läsning är nog en underskattad syssla hos författare annars, och jag kan tänka mig att flera svenska författare skulle skriva bättre böcker om de läste lite mer och skrev lite mindre. Se det som ett praktiskt tips.

I första hand är Borges poet. Och det säger jag inte för att jag gillar hans dikter, där han kan vara slarvig och produktiv på ett lite för överdådigt sätt. Det är också i dikterna han kan visa upp en odrägligt sentimental sida, något han oftast undviker som prosaförfattare – speciellt i sina icke-litterära utflykter, i sin så kallade icke-fiktiva prosa. (Men gränsen är osynlig mellan de två Borges: den skönlitteräre och den essäistiske.) Att han är poet visar sig mer i novellerna än i dikterna. Han är alltid elegisk, och det korta svaret på varför man gillar Borges är förstås denna grundinställning, att allt har gått förlorat, att vi befinner oss i ett efteråt. Därför dessa oändliga tanke-experiment, dessa labyrintiska lekar.

Han har som läsare också en eklektisk smak som borde fungera inspirerande, där fult och fint har samma värde, utan att det blir relativism. Han ger sig själv privilegiet att utforma en högst personlig litterär kanon, och det är också något som borde vara en förebild. Fascinationen är hans estetiska kriterium, och den gemensamma nämnaren är äventyrligheten. Att han gillar deckare borde glädja dessa våra deckarförfattare, så angelägna att få kritikernas gunst – här har de ju ord från hästens egen mun.

När Borges väljer böcker åt Manguel att läsa kan han stryka med fingrarna över boken och veta vad han har framför sig, som om fingrarna vore utrustade med sensorer som läser i de oseende ögonens ställe. Jag vet att vi skrattade åt Stig Larssons historia, hur han på förlaget Bonnier Alba hittade den då outgivna Magnus Dahlströms bok, och med fingrarna avgjorde att den var ett mästerverk.

Borges har en förmåga att förmedla sin entusiasm, att förvandla sin läsare till elvaåringen som delar hans förtjusning i mynt, svärd, speglar, tigrar, med flera återkommande symboler. Som föreläsare (hans Norton-föreläsningar på engelska finns bland annat på ubuweb) är han lika vimsig som hyperskarp, med ett minne som lättsamt allvarligt hanterar sitt ämne.

Har inte Alberto Manguel själv då abnormt minne, när han så här nonchalant målar upp händelser som ligger så långt tillbaka i tiden? Ett exempel är när han återger hur en inbilsk författare läser en novell tydligt inspirerad av Borges, men att denne då avfärdar både historien och författaren med en elak reaktion. Hur pålitliga är sådana minnen?

Det är också ett exempel på att Borges kan vara lika sträng som han är generös, och att elakheten inte nöjer sig med den egna insatsen – att han gång på gång nedvärderar sina egna böcker, i något som måste vara falsk blygsamhet. Strängheten delar han med Woolf, och det är kanske lite förvånande att han faktiskt översatte två av hennes böcker till spanska, och att dessa böcker råkar vara märkligt nog Orlando och kanske ännu märkligare A Room of One's Own.

Anakronismerna är ett kärt ämne hos Borges, och Manguel har en del att säga om tiden och vad den betydde för den blinde. Borges såg ju hur flera 1800-talsförfattare var påverkade av Kafka, och det får Manguel att pröva idén att Shakespeare och Dante är påverkade av Borges. Förbluffande nog lyckas detta, tack vare några försåtliga citat, där Shakespeare helt plötsligt talar Borges språk.

Som jag sa tidigare är det här en märklig bok, som inte kommer undan att vara apart och lösryckt, fragmentarisk och osammanhängande. Den där röda tråden tappar väl Manguel ibland, och han kan inte riktigt förlita sig på de cirkulära nystan av tid och logik som Borges så obesvärat vävde sina berättelser i. Ändå blir det ju en bok som fascinerar, i kraft av ämnet, av den gåtfulle personen i centrum.

Enligt Willy Kyrklund dör vi ju när vi börjar minnas (ur Polyfem förvandlad). Ända sedan jag kan minas – det vill säga, sedan han dog – har Borges haft sin mytiska status som profetiskt snille. Bland annat internet ter sig ju allt mer som ett av hans påhitt. Enligt Manguel har spansk litteratur ända sedan 1600-talet velat mellan två motpoler, den barocka och den strama. Borges förenar dessa två stilarter, och tvekar man inför hans betydelse för den spanskpråkiga litteraturen ger Manguel oss en påminnelse i Manuel Mujica Láinez lättsamma dikt: ”Det är meningslöst att tro / att du kan åstadkomma något nytt / för hur mycket du än skriver / har Borges redan skrivit det.” Det påminner inte så lite om Dorothy Parkers uppgivna aforism om Oscar Wilde: ”If, with the literate, I am / Impelled to try an epigram / I never seek to take the credit / We all assume that Oscar said it”. Spetsfundigheten delar Borges med Wilde.