Kvinnan på övervåningen, Claire Messud

”Hur förbannad är jag? Det vill du inte veta.” Claire Messuds femte roman Kvinnan på övervåningen har en uppiggande inledning. Det är den första som översätts till svenska (av Eva Johansson), och utges av Natur & Kultur.

Kvinnan på övervåningen heter Nora Eldridge, är 42 år gammal ungmö, som lever i en förort till Boston. Hon jobbar som lågstadielärare, och berättar nu en historia för oss, något som utspelade sig några år tidigare. När hon fick en elev som heter Reza, vars mamma Sirena är italienska och pappa Skandar är libanes. Pappan ska gästforska på universitetet, mamman skapa konst. Medan Nora är en oförlöst konstnär är Sirena färdig för utställningar. En bra grogrund för svartsjuka och konkurrens uppstår. Nora dras in i familjens glans, förhäxas av deras framgång, vill vara en del av den. Sådant kostar, det vet vi ju.

Kvinnan på övervåningen – det ska förstås anspela på ”Galningen på vinden”, efter Sandra Gilbert och Susan Gubars banbrytande feministiska läsningar av 1800-talsromaner. Men Nora har inte så mycket gemensamt med den färgstarka Bertha Mason – mer då med plain Jane (Eyre). En prydlig konstnärswannabe som tvingas uthärda vardagens slit med osnutna ungar, en som aldrig opponerar sig utan gör sin plikt i alla situationer. En Fröken Duktig, men fortfarande hon som alltid är tvåa på bollen. Bertha Mason: någon som är galen eller någon som blir galen, eller som gör galna saker – på grund av omständigheterna. Är Nora galen? Blir hon galen?

Messud har den intelligenta romanförfattarens förmåga att lyfta blicken; det är också ett sätt att skriva som får läsaren att känna sig smart, kort sagt att hon inte underskattar dig, utan ger diskreta antydningar, litar på att du ska vara intresserad ändå. Hon leker också med den gamla 1800-talsromanens tilltal, ”kära läsare”. Och ger Nora en trovärdig egen röst, en distinkt röst, utan att den blir påträngande.

Intresserad av denna oansenliga huvudperson, Nora, som alltså delar namn med Ibsens berömda dockhems-hustru. En tillfällighet? Knappast. Roman-Noras konstprojekt går ut på att arbeta i miniatyren, att i dockskåpsform illustrera bland annat Emily Dickinsons och Virginia Woolfs rum (en idé förbehållen romanförfattaren, befarar jag, fast blir påmind om att både Dickinson och Woolf har fungerat som konstnärers musor, bland annat i Kajsa Dahlbergs installation där hon samlat marginalanteckningar från olika biblioteksexemplar av A Room of One's Own, eller i Janet Malcolms collage The Emily Dickinson Series från förra året).

Man får lätt föreställningen att absolut ingenting i den här romanen är en tillfällighet – möjligen att man måste vara svensk läsare för att uppskatta det roliga i att en läkare här heter Fuchs, precis som den gamle författar-doktorn med hypokondriska klassiker som Visst är ni sjuk, och – ha ha – Doktor Fuchs samlade värk. På ett sätt förstår jag inte vad Messud menar med ett ”Jean Rhys-hotell”, men ändå är det så glasklart, då Rhys var den som lyfte fram Bertha Mason ur sin drygt hundraåriga exil på Thornfield Halls övervåning (tredje våningen, alltså inte på vinden, om man ska vara pedantisk), gav henne en röst, en själ.

Varför då vreden? Den ilska som inledningen så löftesrikt håller fram. Jo, Nora är exemplet på den kuschade kvinnan. Redan som ung har hon lärt sig ta på ödmjukhetsmasken, den som måste på för att en kvinna av hennes sort ska bli accepterad. Hon, den barnlösa, hon som lever ensam och därför blir ett suspekt inslag. En bärande tanke hos Gilbert/Gubar var ju att namnet Eyre anspelar på fornengelskans ire (vrede); att det var ett arkaiskt ord redan 1847 förhindrade inte att Brontë använde det i sin roman, där också St. John kallar Jane för ”a vessel of wrath”. Noras misstag är att hon tror att hon kan tolka andra människor, deras avsikter. Hon tror också att hon känner sig själv. Ingen känner sig själv.

Det som imponerar med Messuds roman är hur hon lyckas gestalta ett så uttjatat ämne – redan Homeros apostroferade ju vreden. Förresten nämns Homeros, i ett annat sammanhang – det är den typen av bok, helt enkelt, med de lärda referenserna: Rilke, Proust, Pound, Alice i Underlandet. Men också en bok som visar att vägen är kort mellan Emily Dickinson och Cheap Trick (”I want you to want me …”). Eller att Marianne Faithfulls sublima hitlåt ”The Ballad of Lucy Jordan” används som en oväntad men högst lämplig intertextuell referens till Noras eländiga och ynkliga liv: aldrig att hon får åka genom Paris i en öppen sportbil med den varma vinden i håret …

Det är också imponerande hur Messud lyckas berätta något nytt (på tal om Pound), att göra det på ett nytt sätt. Hon är inte beroende av att visa upp den sofistikerade fasaden (kort jämförelse: när en svensk roman ska visa förfining dricks det amarone-vin eller man lyssnar på John Coltrane). Ursinnet hos Nora är utsökt balanserat, hela tiden närvarande, utan att det blir påfrestande övertydligt. Hon är en cyniker light, liksom: ”Den enklaste och minst smickrande förklaringen var alltid den rätta, det var något jag hade lärt mig i livet.”

Det som utgör en författare, en riktig författare, är ju stilen. Messuds stil handlar om att inte visa allt, då den i stället förlitar sig på suggestivitet, antydningar. Det är fantasins stil, utan att det blir långsökt och krystat. Messud håller sig inom rimlighetens gränser, eller säg så här: hon tillåter sig friheterna inom de rimlighetens ramar som hon själv sätter upp och får läsaren att erkänna. Du accepterar det som händer, även när det ter sig otroligt eller rentav banalt – melodramatiskt, kanske – helt enkelt därför att du har skrivit under kontraktet med författaren.

Planteringarna är subtila. Du kanske anar vad som komma skall när Nora går på bio och ser Mike Nichols film Closer. Eller bara det att konstnären heter Sirena – ett så underbart insinuant namn. Nora är en kvinna som blir utnyttjad, eller är det bara som det ser ut? Slutet på den här romanen är spännande, bland annat därför att jag sällan varit med om litteratur som så skickligt vävt samman nederlag med triumf, så att du inte längre ser skillnaden.

Nu har jag sagt, fler gånger än det är nyttigt, att jag är imponerad av den här romanen, den här finurliga och oförutsägbara romanen som blåser nytt liv i en stelnad form. Att vara imponerad är inte alltid vad jag vill bli när jag läser: allt för ofta handlar det om en författare som är för angelägen att visa upp sina konster. Messud är tålmodig och nyanserad, och vinner i längden, genom en roman som visserligen är ett kraftprov, men utan att vara en uppvisning.

Min förhoppning är att du ska läsa den här romanen innan du läser alla hyllningar den kommer att få, och förstås redan har fått av ivriga svenska läsare. Inte för att dessa erkännanden skulle vara oförtjänta – nä, men när man läser om ett verk som möts av unisona lovord finns alltid risken att när man sedan väl tar sig an det visar det sig vara långt ifrån lika imponerande som andra har kallat det. Därför: sluta genast läsa detta, och skaffa dig Claire Messuds roman, genast.