14 röster kring samhällsstudier och didaktik, [red] Hans Albin Larsson

HLK har tryckt fjorton forskares diskussioner av teoretiska och praktiska lösningar för samhällsämnena i skolan. Det är en hoppingivande bok, som borde fungera som incitament för dem med befogenheter att påverka skolutvecklingen.

I en av argentinaren Borges noveller, ”Del rigor en la ciencia” (”Om vetenskapens noggrannhet”), tillverkar medborgarna i ett avlägset rike en karta i naturlig skala. Med andra ord har kartan identisk storlek med riket, och täcker minsta skrymsle.

En sådan karta skulle vara önskvärd vid en del recensioner, inte minst när jag nu ska återge innehållet i antologin 14 röster kring samhällsstudier och didaktik, utgiven av HLK under Hans Albin Larssons redaktörskap. Jag önskar att jag hade 345 sidor till mitt förfogande, inklusive fotnoter och en diger referenslista.

De fjorton rösterna tillhör forskare knutna till HLK i Jönköping, och de skriver i vidare mening om samhällskunskap, historia och religion, utifrån olika didaktiska perspektiv. Didaktik handlar i korthet om vad som påverkar undervisningen. Det är en stor ”hur?”-fråga, som borde intressera alla som har något att göra med skolan.

Bokens syfte är också att vara ett inlägg i debatten kring skolans innehåll, utbildningens villkor och kvalitet. En bärande tanke hos flera av bidragsgivarna är faran i att låta andra discipliner infiltrera det egna ämnet. Det här kan vara att samhällskunskapslärare undervisar om religion, men kan också sträckas ut till det som tidigare kallades ”infärgning” eller ”implementering” och numera ”arbeta med programmålen”, det vill säga att undervisningen i det egna ämnet ska riktas mot programmets övergripande mål.

Att en elev som läser Naturvetenskapliga programmet i ämnet Svenska byter ut Voltaire mot Celsius under upplysningen och Stagnelius mot Berzelius under romantiken. Men då underskattar man vikten av genuina ämneskunskaper, och risken är förstås att det blir ytliga kunskaper som förmedlas och diskuteras.

På sätt och vis måste all undervisning börja med stereotyper och schabloner, med förenklingar. Därefter ska dessa enkla sanningar utmanas. Kunskap handlar om att lära sig uppskatta och umgås med sitt tvivel. Att tappa fotfästet, släppa sargen, våga sig ut på tunn is. Flera av exemplen som redovisas här är föredömligt ambitiösa, och man kan bara hoppas att de som läser boken fattar att det krävs omfattande planeringsarbete för att upprätthålla en sådan nivå med sin undervisning.

En risk med att sammanfatta forskning är förstås att det blir ytligt och förenklat. De som skriver i den här boken riskerar att hamna i samma bryderi som kartograferna i Borges novell (kartan viks ihop och hamnar på skräpkammaren). Varje summering tenderar att landa i schabloner.

En annan risk är att forskningen är ensidigt vänd mot anglosaxiska pionjärer. Dels saknar slutsatserna variation, och dels påverkar det språkbruket hos skribenterna, som är lite för förtjusta i anglicismer och hemsnickrade översättningar som inte är läsbara på svenska.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/2 2014)