Själamässa för en nunna, William Faulkner

Nyligen läste jag Stephen Kings uppföljare till The Shining, den måttligt imponerande Doktor Sömn. Den författare som King stilistiskt mest påminner om i sin äldre skräckroman är kanske lite förvånande William Faulkner, med sin rikhaltighet av inskjutna fraser, asyndes, parenteser, och så vidare. Ingen annan roman av King är lika formmässigt utmanande som The Shining.

Trots att många nog menar att han borde ha låtit bli skrev också Faulkner en uppföljare, när han tjugo år efter sin roman Sanctuary (Det allra heligaste) återvänder till karaktären Temple Drake, i den märkliga Själamässa för en nunna. Det råkade bli så att jag nu strax efter King gick till Faulkner – ganska precis vad som skedde för drygt tjugo år sedan, då jag mer eller mindre övergav ”skräckromanens konung” för … tja, kanske ”den mer än lovligt snåriga romanens okrönte någonting”. Jag läste Faulkner lika febrilt och maniskt som jag hade läst King.

Nåväl. Själamässa för en nunna, som dramatiserades av Albert Camus (episoden nämns i Jenny Maria Nilssons bok om Camus, som jag nyss läste), är lika måttligt imponerande som Kings uppföljare. Till största del är det dramatik, långa monologer, omgivna av långa berättelser om området, Yoknapatawpha County. Det är åtta år efter händelserna i den förra romanen. Dramat kretsar kring hur ett av Temples barn har mördats, och den misstänkte är den svarta hushållerskan Nancy Mannigoe, som Temple konsekvent hänvisar till som ”kokaingalet niggerluder”. (Det blir mer färgstarkt på engelska, för det är en av få saker jag minns från förra läsningen: ”nigger dope-fiend whore”.)

Våldet finns även utlagt i språket. Faulkner ger ordet ”damoklesdilemma” tidigt, som en ledtråd till det drama som senare utspelar sig, där det ändå precis som hos Ibsen mest kretsar kring det som redan har hänt. I den här romanen yttras också Faulkners kanske mest citerade sentens av advokaten Gavin Stevens: ”Det förflutna är aldrig dött. Det är inte ens förflutet.”

Ett myller av information sköljer över läsaren, precis som det brukar vara. Långa historier om perifera ting är liksom hans signum, och allra helst på ett ofokuserat sätt. Stilen är knappast förebildlig, utan nog mer av återvändsgränd – en stil som inte kan läras ut eller imiteras (förlåt, King, men The Shining är bra inte tack vare dina stilistiska experiment, utan trots dessa). Inte heller hör väl Faulkner till de populära författarna, eller att man ser någon form av renässans i sikte.

Och spelar sådant ens någon roll? Kanske, för det hinner gå allt längre tid med nyutgåvor på svenska – men jag skulle i så fall föredra en nyöversättning av Sanctuary hellre än av den här romanen. Det här är hans första roman efter Nobelpriset, som också gjorde att amerikanarna fick upp ögonen för honom, när det var för sent.

Det här är i bästa stunder ojämnt, med några få ögonblick – i synnerhet i den allra sista scenen – som tangerar den intensitet som Faulkner verkade ha så lätt att hitta fram till under den glödgade tioårsperiod då han skrev sina bästa böcker (1929-1939). Det handlar mycket om vad Temple Drake är och vad hon har varit, att hon presenteras som någon som vägrar befatta sig med vad hon har gjort. Det mest påfallande hos henne är den oresonliga aggressiviteten.

Men jag blir inte riktigt klok på syftet med de längre partierna, utan tycker att boken hade fungerat bättre som rent drama. Eller litar inte Faulkner på att den ska bära en hel bok? Då borde han i så fall ha arbetat ännu hårdare med replikerna, för de är inte riktigt övertygande heller.