Det är allt, Marguerite Duras

Är du intresserad av böcker, eller är du intresserad av berättelser? Av intrig? En historia som fängslar, med karaktärer att identifiera sig med? Att läsa som eskapism, eller för att konfrontera sig själv?

Är du intresserad av fiktion? Du får det här, allt det här, av Marguerite Duras, som skriver totallitteratur ungefär som Holland på 70-talet spelade totalfotboll. Är du intresserad av att läsa är du också intresserad av att skriva: ofrånkomligt vill du veta hur det har gått till.

Inte när du började. Då räckte det med att plocka böckerna från hyllorna, du var inte kräsen, och först efter ett tag upptäckte du att det till varje bok fanns ett namn skrivet på ryggen, nästan alltid var namnet ”Enid Blyton” (det mest feluttalade namnet under din uppväxt).

Det är allt är Marguerite Duras litterära testamente. Men det låter så pretentiöst. Äsch, Duras är en pretentiös författare. En stenhårt allvarlig författare, som inte kompromissar. Det är allt – inget ”eller inget”, som gäller. Och ändå följs alla hennes utsagor av just förnekelser och negationer, som om det funnes ett ”inget” eller ett ”ingenstans” eller ett ”inget” till allt hon skapar.

Det är litteraturens grundvillkor: bejakandet möter sitt nej. Att behandla och vårda negationen.

Ellerströms gav ut boken i Kennet Klemets översättning 2000. Den har blivit en sönderläst klenod, och i år ges den ut i nytryck, för att locka nya läsare – ”unga elever” med hennes egna ord – i fördärvet. För hon är ju en författare med denna sällsynta förmåga att påverka.

Hon är gammal, rädd för döden. Vi är alla rädda för döden, annars saknar vi fantasi.

Som alternativ titel tänkte hon sig ”Försvinnandets bok”. Konsten att göra sig osynlig.

Hon summerar. Hon summerar inte. Hon vägrar. Och vägrar stagnera, för det finns alltid plats för nya upptäckter, nya insikter. Vad som helst som håller bitterheten borta.

Det är en röst som talar från något. Varifrån härstammar den där speciella Duras-rösten? En utsatt position, angripen av något. Förvirringen, utplåningen av alla sinnen.

Boken slutar tre dagar innan hon dör. (Vad tänker man när man slutar skriva?) Men slutar man ens? Är inte skrivandet cykliskt?

Att läsa Det är allt innebär att skjutas rätt in mot hennes tidigare böcker, påminnas om vilken kraft som finns där.

Och här: plötsligheten, epifanin. Insikterna som bara finns. Utan att du frågar efter dem. Kombinerat med ledan: tröttheten. Uppgivenheten. Språkets förlust. Orden som rinner bort.

För Duras är frihet och fångenskap hennes skrivandes förutsättningar. Hon är lika fri som hon är fången. Hon söker sig frivilligt till det som binder henne. Oron som övergår i lättnad, men alltid av tillfällig art. Bortom frälsningen. En sorglig bok, en fasansfull bok.

Skrivandet som är allt, Duras som har gett allt.

En text som laddar tomheten med innehåll. Om allt det outsagda, om allt som pockar på. Det som inte får sägas, men som finns i mellanrummen, i tystnaderna.

Att också skriva i uppförsbacke. I motståndet. Det som hela tiden bromsar texten. Utmattningens skrift.

Papperet som mötesplatsen, mellan henne och läsaren, bortom det mänskliga, det fysiska bortom det fysiska. Sinnligt? Ja, i mötet gnistrar det hon skriver. Mötet mellan henne och Yann, som nedtecknar, passivt-aktivt, eller aktivt-passivt. Lärjunge. Undfallande.

Och ställföreträdare.

En helt extrem bok. Med döden som det stora ingenting som hon gör sig bekant med.

Duras vill förbli ung, därav trotset, uppkäftigheten. Den som skapar behåller och bevarar ungdomen.

(I efterordet ber Kennet Klemets om ursäkt för att Duras talar om sig själv i tredje person. En eftergift åt tidsandan kring millennieskiftet, för nu är det väl ingen som reagerar när Zlatan Ibrahimović gör detsamma. I januari 2001 gjorde Zlatan debut i landslaget.)

”Jag är den vilda och oväntade författaren.”

(Texten fortsätter här - - - )