Öppen stad, Teju Cole

Julius är en sån människa som tar avstånd från saker. Han är huvudpersonen i Teju Coles uppmärksammade debutroman Öppen stad, som utkom i USA för två år sedan. Nu har den översatts av Erik MacQueen, och utges av Natur & Kultur.

Vad då tar avstånd? Jo, han rör sig i huvudsak i New York, några år efter attacken mot World Trade Center 11/9 2001, arbetar som psykiatriker, träffar företrädelsesvis äldre människor. Anledningen till att han trivs med äldre människor omkring sig förklaras givetvis aldrig, men kanske han helt enkelt uppfattar sina jämnåriga som korkade. Åtminstone beter de sig tölpaktigt genom romanen, medan han behåller jämvikten.

Han har – i likhet med Cole själv – flyttat från Nigeria till USA. Stadsmyllret är påträngande och påtagligt, ibland gör det intrång: det märks att Julius bevakar sin intregritet. Är det så att han skyddar sig med distansen, eller är det banal psykologi att tänka så? Vi förstår att han har ett nyligen avslutat förhållande bakom sig.

Som stilist påminner Cole en del om W.G. Sebald – något som förstås har påpekats av en och annan kritiker redan. Det ligger även här nära till hands att läsa delvis självbiografiskt, men framför allt är det frågan om ett essäistiskt förhållningssätt. Cole skriver i försiktighetens tonfall. Han rör sig nästan demonstrativt hemtamt bland klassisk musik, film, litteratur, konst (Cole är bland annat konstprofessor) – han har kulturellt kapital, och den som söker efter de rätta referenserna kan bocka av dem med en blyertspenna.  

Självbiografiskt, det där ordet som alltid borde följas av epitetet ”kanske”, för som mina elever brukar påpeka: ”Varför säger ni lärare alltid att vi inte ska tolka böckerna självbiografiskt, och ändå tjatar ni hela tiden om deras liv?” Förresten fungerar de här referenserna vid en närmare eftertanke inte så smidigt, utan de blir verkligen förutsägbara, när en kvinna sägs ruva på hemligheter som en Vermeer-kvinna, och en nervös kvinna beter sig som huvudpersonen i en Jane Austen-roman. Där kan jag tycka att Cole kunde ha ansträngt sig mer. Likaså stör några platta resonemang kring naturens kretslopp och årstidernas växlingar, liksom att han lite oväntat tar Freud till hjälp för att förklara sorgearbetet efter attacken mot World Trade Center.

Översättningen kunde han inte göra något åt. Den är nog till största del passabel, även om en del anglicismer förstör helhetsintrycket: att stycken skulle kallas ”paragrafer” lär inte hända ens under min återstående livstid. Det är kanske inte heller så lämpligt att kalla Julius för en ”resande”, då det ordet har en bibetydelse i svenskan, som nomader och romer. I romanen kunde han ha kallats ”en som rest” eller ”en som reser”.

De gamla människorna Julius träffar är dels sin pensionerade litteraturprofessor Saito (hej, Max von Sydow, här har du en roll du kan liva upp i filmatiseringen), som orerar om den sluttande nivån på universitetsutbildningen. Och dels en pensionerad läkare Maillote, på planet till Belgien. I fallet med litteraturprofessorn är det tydligt att Julius besök är vad som håller honom uppe, håller honom vid liv. Än så länge. Den gamle tillåts glömma bort sin ålder, tillåts låtsas ungdom.

Julius själv är möjligen något vagt och konturlöst tecknad. Skuggan som ville bli människa, typ. Stillsamheten kan inte helt maskera en oro som hotar att ta över, eller om det bara är en sorg. Det irrationella håller på att vika in i hans liv, håller på att kränka hans omistliga integritet. Allt håller på att falla sönder.

Som afrikan kan han bara möta hån eller ytlig förbrödning – ordet ”broder” löper parallellt genom berättelsen. Fördomarna. Misstänksamheten. Att vara svart är att vara en schablon. Detta är långt ifrån övertydligt, och möjligen det bästa med romanen. Han raljerar kring nigeriansk arrogans.

Det Cole visar med sin lite ojämna roman är att människan bär med sig dubbla historier. Både den privata och den kollektiva, och vi är en del i det större, och det går inte att förneka. Det vackraste i hans roman är kanske de där mötena med gamla människor, för det visar något som har gått förlorat i vårt samhälle, nyfikenheten inför människor som inte ser ut som oss. Han gestaltar ju de intelligenta samtalen, och där är hans roman oavbrutet fascinerande. 

Visserligen umgås Julius då med högutbildade människor, så nog har de mer saker gemensamt än de inte har gemensamt. Fast det beror ju på att de unga är så dumma. Julius är intelligent, och hans frånvarande förhållningssätt är sympatiskt, men också något som ger en lite vemodig känsla. Och på slutet får vi veta något som – kanske – förklarar varför Julius beter sig som han gör i romanen.

Nog blir mitt intryck ändå mer positivt. Bra romaner ska vara brokiga, bråkiga, instabila och inte så finslipade och ordnade (jo, Jane Austens romaner är sådana, men hur roliga är de? … ungefär lika roliga som en Vermeer-målning).