Mother, Brother, Lover, Jarvis Cocker

När jag i maj föreläste i Berlin fick jag efteråt frågan om det finns någon artist vars sångtexter har samma litterära kvaliteter som poesi, en fråga som var svår att svara på. Men efter ganska lång (talande) tystnad svarade jag Olle Ljungström, vilket nog inte sa berlinarna särskilt mycket. – Reeperbahn, sufflerade Aris Fioretos, inför åhörarnas ännu mer förskräckta blickar.

Nä, jag skulle ju ha sagt Jarvis Cocker. Åtminstone läser jag hans sångtexter som poesi, även om han i förordet till Mother, Brother, Lover, vägrar kalla sina texter för just poesi. Det är ett relativt generöst urval, 70 sångtexter, från 1983-2009, och att den är utgiven på faber and faber, T.S. Eliots gamla förlag, stärker intrycket att det är en kanonisering av Pulpsångarens alster. Tyvärr är inte bara titeln plojaktigt (vad är det för fel på Sliding Through Life on Charm?), utan även omslaget är så där puerilt busigt som bara engelsmän kan låta passera.

Medan den svenska historieskrivningen har gjort britpopen till en fråga om Oasis vs Blur skulle jag säga att vare sig Gallagher-bröderna eller Damon Albarn förtjänar att knyta Cockers kängsnören. Pulp gjorde alltid snyggare och mer intelligent musik, och framför allt mer angelägen.

På skivorna tyckte Cocker att det var en bra idé att trycka ett N.B. i form av uppmaningen ”Please do not read the lyrics whilst listening to the recordings”, något som den här boken raskt kullkastar. I förordet visar Cocker att han har exakt rätt inställning till sitt arbete som musiker i första hand. Med viss självdistans som ändå tillåter yrkesstolthet talar han om texterna och dess begränsningar som en tillgång: ”You're stuck with what you're capable of doing: a skill is really just a disability in disguise”.

Låtarna handlar strikt talat om två saker: sex och politik. Givetvis blir det allra bäst när han kombinerar ämnena, som i de bästa låtarna ”Common People” och ”I Spy”, den senare med det helt oslagbara kommandot mot lyxhustruns skitdrömmar: ”take your Year in Provence and shove it up your ass”. Politiken är skildrad utifrån ett klassperspektiv – som bekant behöver England till skillnad från Sverige inte ha någon diskussion kring begreppet ”relativ fattigdom”, upptagna som de är med den handfasta fattigdomens konsekvenser. Cocker skriver och sjunger om ”Joyriders” och ”Mis-Shapes” utan att utelämna eller göra det till freakshow. I ”Common People” visar han också föraktet för dem som gör klassresor neråt i turistande syfte, medvetna om att de alltid kan tvätta bort smutsen i sina dyra badkar efteråt.

Och Cockers kärleksskildringar förtjänar sitt utrymme bland andra klassiska brittiska skildringar av Larkin och Betjeman och Morrissey: ”all the stuff they tell you about in the movies, but this isn't chocolate boxes and roses. It's dirtier than that – like some small animal that only comes out at night.” Något Cocker delar med Morrissey är benägenheten att inkludera ämnen som det aldrig tidigare gjorts låtar om, som i Cockers ”Help the Aged”, med sin illmariga avslutning: ”if you look very hard behind those lines upon their face / you may see where you are headed, / and it's such a lonely place”.

Krystade litterära referenser och allusioner saknas (med undantag för en poänglös hänvisning till T.S. Eliot, typiskt nog) – det är ingen tillfällighet att bandet hette Pulp, som i massproducerad billig skräpkultur. Texterna presenteras kronologiskt, och går att läsa som Cockers självbiografi. Även om han är ärlig med att redovisa självbiografiska inslag, och att sångtexter bör innehålla erfarenheter, har han lätt för att erkänna att det mesta handlar om önsketänkande – därav så många texter som handlar om sångjaget som en superhjälte som gång på gång frälser den desperata hemmafrun och lyxhustruns sexuella frustrationer, får deras kroppar att sjunga igen, som det heter i sången.

Kronologin tillåter också att den djupa personliga krisen att exponeras, när han i slutet av 90-talet gav ut den sunkiga och ultradystra självförakts-skivan ”This is Hardcore”, med några av de djävligaste texter jag har hört, som den våldsamt privata ”The Fear” (Bret Easton Ellis favoritlåt), med en rad som gifter musiken med lyriken på sitt svåröverträffade sätt: ”the sound of loneliness turned up to ten”.

Under 00-talet har Pulp upplösts, men återkommit live och spelat in en ny låt, den lovande ”After You”. Cocker har gjort två soloskivor, vars låtar är ganska rikt representerade här. Det finns också som avslutning en ganska utförlig kommentardel där Cocker berättar om låtarna: ibland avslöjar han mer än han borde.