De små hästarna i Tarquinia, Marguerite Duras

   – Det är svårt att förändra sitt liv, sa Ludi. Ingenting på jorden är svårare.

Annina Rabe har skrivit förordet till den utgåva som jag läser av De små hästarna i Tarquinia, en av Marguerite Duras många små böcker som jag läser lite då och då. Hon utnämner den till ”den slutgiltiga sommarboken”, ett omdöme som förstås är helt subjektivt, på samma sätt som Jan Gradvalls lista över de 20 bästa sommarlåtarna inte kan göra anspråk på någon objektivitet överhuvudtaget, eftersom han ratat The Triffids ”Hell of a Summer”.

Men Rabes förord är föredömligt. Hon talar bland annat om den ”bagatellens estetik” som Duras följer, och jag håller med, med tillägget att det finns en nonchalans i stilen – en nonchalans som är helt i avsaknad av charm och den ängsliga driften att behaga. Duras är kärv i sina böcker, och det är bland annat därför hon är en av de mest charmiga författare man kan läsa.

Men det är också något av en dominoeffekt, en självuppfyllande profetia, detta att gilla Duras. Hennes rykte gör henne särdeles populär bland de som är unga och svåra; för all del, en och annan vilseledd kille läser ju fortfarande Jack Kerouac och Malcolm Lowry och sådant. Varför jag väljer Duras alla gånger handlar främst om att det är hon som skriver verklighetens litteratur, att hon har mest att lära ut om livet.

Hon skriver konstlöst. Det som händer är ändå planlöst, utan mening och uppenbar symbolik. Det är sommaren: värmen, ledan, alkoholen, boulespelet. Det som skaver, det som aldrig får en att må bra. Något misshag som alltid skapar förtrytelse. Mer en melodi än intrig, ett speciellt tonfall och speciellt Dur(as)-ackord, fast kanske mest i moll.

Jag gillar också hur dialogen inte skrivs för att fylla en funktion, till exempel vara litterär. I stället för att så uppenbart finnas till för att skapa mening och ”säga något” om karaktärerna är det repliker som fångar livet i sin essens, som inte anpassar sig till att föra intrigen framåt, utan bara registrerar:

    – Jag tycker om tanken på att ha legat med dig, sa Sara.

    Han lutade sig över henne.

    – Jag vill ha dig. Här, genast.

    Hon log mot honom, men han log inte tillbaka.

    – Jag skulle vilja ha en cigarrett, sa hon.

    – Jag kanske är förälskad i dig. Han såg ut över den lugna horisonten.

    – Vad gör det? sa Sara och skrattade.

Samtidigt som det är så konstlöst utfört finns spänningen från skrivakten bevarad, intrycket att skrivandet är skildringen av en kamp, att det är en smärta investerad i resultatet. Inte av det lättköpta självbiografiska tolkningsrastet: författare som säger att de saknar fantasi (som Hjalmar Söderberg) ska man inte lita på. Duras är många saker, däribland inlevelsens författare.

Hon är också aggresivitetens författare, och det är lätt att föreställa sig att hon skulle ha intressanta saker att diskutera med Kafka i detta ämne, en diskussion som överskrider livets djävlighet och i stället koncentrerar sig på ilskan som konstruktiv och konstnärlig drivkraft. De kunde också gärna diskutera vem av dem som har skapat flest kategoriska karaktärer.

En av de många fördomarna kring Duras är att hon skriver hyperlitterärt, att det är språket och inget annat som är hennes ämne. Men även i den här romanen finns några tydligt utskurna partier av samhällskritik, främst manifesterat i den unge minrörjaren som dödas, och vars föräldrar vägrar skriva under dödsattesten. Det är inte svårt att notera Duras indignation över det dåliga rykte hans yrke har. Prästen har inget att bidra med heller, och när han gör sin sorti är det helt obemärkt, som om Duras vill visa att i den här världen är religionen ett helt överflödigt inslag.

En annan fördom är att Duras skriver fint och svårt, men jag skulle hävda tvärtom, att det här är fult och enkelt. Fult på så sätt att hon uppehåller sig vid det traditionellt låga, och enkelt därför att här finns ingenting att missta sig på, inga berättartekniska excesser som stör. Livet är inte heller någon sammanhängande berättelse, och det går inte heller att förstå något av det. Allra minst människorna som omger oss: de gör ju konstiga saker hela tiden. Det enda vi kan lära oss är att förhålla oss till det stora VARFÖR som livet ger oss i doppresent, och då är Duras en av ytterst få författare som jag utan tvekan skulle kalla oumbärlig.

   – De som klagar mest över sitt liv är alltid minst villiga att förändra det, sa Gina.

(Texten fortsätter här:)