Valfierno. Mannen som stal Mona Lisa, Martín Caparrós

Lethe är förlaget som specialiserat sig på att plocka upp de lite bortglömda alstren (Lethe är som bekant glömskans flod i den grekiska mytologin), och en av deras senare försummade böcker är Martín Caparrós roman Valfierno. Mannen som stal Mona Lisa (översättning Elinor Wilsson och Tomas Wedin).

Och hur kunde den gå de svenska läsarna obemärkt förbi, när den utkom samma år som den makalöst framgångsrika Dan Browns Da Vinci-koden kom ut på svenska (2004)? När den på det ytliga planet verkar vara skriven utifrån en liknande mall, dessutom. Nåväl, det är kanske inte riktigt utformat efter samma vinstdrivande koncept som Browns bok, för till att börja med är det rejält snårigt.

Så – någon bladvändare är det knappast. Det kan vara mitt fel – jag, som är måttligt road av konstförfalskningar, vare sig de presenteras i verkliga livet eller i fiktionens form. Caparrós använder sig av den verklige skurken, han som 1911 på riktigt stal Mona Lisa – eller La Giaconda, som hon kallas på mindre tungfotade språk än svenskan. Utifrån denna mall skriver han sin labyrintiska roman, med ett otal karaktärer som passerar revy.

Grundstoryn är att Valfierno på ålderns dar berättar sin historia för en journalist. Oklart varför. Jag gör mitt bästa att följa med, men det är gott om villospår, återvändsgränder: förmodligen helt medvetet från författarens sida, men jag måste erkänna att jag tappar bort mig under tiden.

Hans stil är tungfotad, generös (i ordets sämre bemärkelser), yvig och – ja, tämligen opak till sin natur. Personligheten träder fram, egenskaperna fylls i. Valfierno är född till trickster – tricksas in i skolan två år för ung, och så fortsätter det, där sanningen kommer till korta inför sannolikheten.

Det är vanskligt att uttala sig om Caparrós stil, men i översättning ger den ibland ett lite bedagat intryck, och jag vet inte om det är en bra metod att vara så slösaktig med infinitivmärket (”att”), som i det här stycket, som ändå lyckas trolla bort ett obligatorisk ”att”: ”Den kraftiga karlen säger att han kommer att fråga honom en gång till, att han kommer att ge honom en möjlighet till för att han är en rättskaffens man. Pojken tänker att den här gången kommer han kanske inte [att] kunna lura dem: Vem vet om han kommer att lyckas lura dem igen. Han hoppas att han ska göra det men han vet inte hur: Han kan inte vara säker på att det kommer att gå vägen, och mannen får hans ansikte att svänga runt med en örfil, en hurring, en smäll”.

Det boken åstadkommer är att rekonstruera ett liv, med hjälp av fabulering, lögner och halvsanningar, förfalskningar – det handlar om att skapa, det som alla författare ägnar sig åt. Valfierno blir en undanglidande gestalt, som kommer till tals, utan att man lär känna honom. I någon mån påminner boken mig om Peter Careys skröna Illywhacker, men den hade komiken som katalysator och bärande kraft: Caparrós är mer sparsam med sådana effekter.

Förvisso är det på sina håll dråpligt, tokroligt, med upptåg som går snett och ett persongalleri som beter sig udda. Men diskussionen kring konst är av ytligt slag, och verkar inte vara annat än en förevändning.