Några ord till Anna Maria Lenngren

Anna Maria Lenngren är temat i senaste numret av Lyrikvännen (3/13), och då kan man vänta sig analyser av paradnumret ”Några ord till min k. dotter i fall jag hade någon”. Förvisso: men det är ju en dikt som man kan säga både det ena och det andra om utan att bli klok på vad hon ”egentligen” ”menade” – som Malte Persson visar med sin text om en annan av dikterna är det stört omöjligt att fixera en betydelse, utan ironi ska helst inte förklaras, bara upplevas, och tillåtas verka med sin mångtydighet.

Det känns helt osannolikt att det finns utrymme för anakronismen Lyrikvännen i vårt bistra tidskriftstklimat, denna kvarleva från 1950-talet. Men jag tycker definitivt att det är rätt väg att gå: satsa på klassikerna. (Observera att jag inte är ironisk nu!) Lenngrens dikter är lättare att läsa och uppskatta än de är att få tag på, eftersom man förmodligen måste skicka ned någon bibliotekarie ned i dammiga magasin (senaste pocketboken med dikter är från 1900-talet, slutsåld sedan länge). De allt mer reducerade kurserna i svenska skolan tillåter bara det allra kortaste kring Lenngren – kanske något epigram hinns med, typ detta från 1780 som känns rysligt aktuellt:

   Man skyllar gamla flickor för,

   At gärna veta allt hvad man i grangåln gör:

   Men det är icke så med Drilla stackars flicka;

   Hon känner ingen ting, hvad hälst man fråga vil,

   Hur det med nästa hus och grannar kan stå til,

   Men i America der vet hon alt til pricka.

Bidragen här hjälper också till, utan att de faller för frestelsen att göra henne till ”vår samtida”. Helt klart var hon en produkt av 1700-talet, och om vi har plats åt Kellgren så borde vi … fast, vänta nu … Kellgren, när såg du senast till honom i en bokhandel? Så nog får Lyrikvännen gärna fortsätta sin gärning med att hålla våra mest värdefulla poeter vid liv – Kellgren förtjänar också ett specialnummer.