Dagens dikt 75 år, [red] Göran Sommardal

Jag har tre tjocka antologier med svenska dikter. Tror jag: för i dagsläget kan jag inte hitta en enda av dem, trots att varje enskild bok är nästan en decimeter tjock, allra minst. Förmodligen står de på jobbet, någonstans … Problemet är att urvalet är typ detsamma i de olika böckerna, men eftersom det avviker på någon viktig punkt kan jag inte göra mig av med någon av böckerna: var och en är unik på sitt eget sätt!

Desto mer nytta har jag faktiskt av betydligt tunnare antologier: Ring mig innan världen exploderar (kärleksdikter), EWK:s poetalbum (tecknaren EWK porträtterar en massa svenska poeter som representeras av varsin dikt). Och så nu den här då, som jag tror kommer att vara till gagn och nytta – samt nöje: Dagens dikt 75 år, där Göran Sommardal för ellerströms lilla serie redigerat ”en metaantologi” med blott 30 dikter ur sex olika antologier från åren 1943-1999, inklusive några tidigare osamlade stycken.

För det handlar förstås om det gamla radioprogrammet ”Dagens dikt” som började sändas 1937 och firade sin 75-årsdag förra året (boken trycktes 2012, men har inte publicerats förrän nu, måhända en aning försenat, men dikter saknar respekt för klocktiden).

Så det här är ännu en tunnis till bok, som ändå lyckas klämma in en hel del av de mest kända svenska dikterna: Tegnérs ”Det eviga”, Stagnelius ”Vän! i förödelsens stund”, Frödings ”En ghasel” och Karlfeldts ”Vinterorgel”. Ja, till och med inledningsstroferna till Kellgrens ”Den nya skapelsen”, förmodligen den allra bästa enskilda dikten på svenska språket.

Enligt Sommardals förord är det lilla radioprogrammet något ”som biter poesi-historien både i den långa svansen och i den hägrande framtiden”. Jodå, här finns ett rejält gammalt stycke av Horatius och en Lucidor-översättning från 1600-talet, liksom en handfull nyare dikter, däribland en av Helena Eriksson från 2008.

Urval kan och bör och ska diskuteras, och vem som helst kunde ha valt annorlunda: men det är ändå anmärkningsvärt att det på ett så begränsat utrymme finns så mycket olikheter, så mycket spännvidd. Variationen märks inte minst när urvalet är relativt generöst mot de nyare poeterna, som skriver dikter på ett utmanande sätt.

Den snåle läsaren kan gnälla över att ortografin ibland är irrationell – varför är Anna Maria Lenngren representerad på tidstrogen svenska när Stagnelius inte är det? När Stagnelius nämner ”Intet” är ju själva poängen versalen, som ger diktraden en paus – en osynlig förberedande cesur innan radens egentliga paus.

Men poesins är verkligen mångfaldens språk, något som gör världen vidare – öppnare – rikare. En av Lars Noréns 70-talsdikter till exempel: ”Det finns ingen annan kärlek / än den som överges på / tröskeln till förnuftet och / känslorna”. Där är radklyvningen avgörande, när den så starkt samspelar med innehållet, där form och innehåll fördubblar upplevelsen.