Kattens bord, Michael Ondaatje

Det fanns en tid när Michael Ondaatje tillhörde de mest spännande författarna som åtminstone jag kunde tänka mig, som med sina romaner utmanade berättarformen och tänjde på det möjligas ömmaste gränser. Ja, men sedan fick han en hit – Den engelska patienten, som också blev en hyggligt uppmärksammad film, och sedan dess har hans förmåga skvalpat omkring med några lojt skrivna böcker.

Orättvist? Kanske. Men när jag nu läser hans senaste roman Kattens bord (Natur & Kultur) i Nille Lindgrens översättning kan jag inte komma ifrån (miss)tanken att det här är en bok som bara är ungefär hälften så bra som den kunde ha varit, om författaren hade varit bättre på att ta tillvara sin talang. I år fyller Ondaatje 70 år: det är liksom på tiden att han skärper sig.

På båten Oronsay ska elvaårige pojken Michael resa från Sri Lanka till London. På båten finns två kompisar fix färdiga, och tillsammans upplever de diverse upptåg och bus, Tom Sawyer-style. På ett till en början avancerat sätt skriver Ondaatje utifrån en märklig princip som är lika trogen närheten som distansen. Michael är en typisk romanfigur, så där lagom spjuveraktig men samtidigt transparent, så att vi som läsare aldrig tvivlar på att hjärtat sitter på rätta stället.

Detaljrikedomen är suveränt återgiven, som när han återger hur pojkarna stalkar en snygg australiensisk tjej som åker rullskridskor och duschar efteråt: ”När hon gick följde vi hennes fotavtryck som när vi närmade oss dem redan höll på att dunsta bort i det nya solskenet.”

Då gnuggar sig läsaren i ögon, då är han där med pojkarna och ser utan svårighet dessa avtryck avlägsnas långsamt. Närvaron är alltså total där i början, och det är fascinerande att följa upplevelserna, den initiationsrit som båtresans tjugoen dagar innebär.

Men halvvägs in i berättelsen sackar tempot, och upprepningarna blir för många. Det känns också som att Ondaatje inte längre litar på kraften i sin berättelse, att han tvingas trycka in allsköns skrönor och påfund för att behålla läsarintresset, något som jag uppfattar som en underskattning. Tillvarons hemlighetsfulla sidor behöver inte belysas i det mest gnistrande sken: läsaren vill inte bli bländad. Här fungerar Ondaatje som en trollkarl eller magiker eller illusionist (eller vad deras fackförbund föredrar att de kallas för tillfället), som plockar kanin efter kanin ur sin förbannade hatt.

Som vanligt kan Ondaatjes teknik skrivas in i falanger med rubrikerna ”minne”, ”smärta”, ”separation”. På båten upplever pojken Michael allt det som formar en människa: den första ciggen, den första antydningen om sexualitet, stöldraider, tjuvlyssnande, kamratskap, litteratur – allt ska med. Och den strikt hierariska ordningen på båten, förstärkt på svenska när endast en konsonant skiljer kaptensbordet från det ”kattens bord” där Michael äter sina måltider.

Det mest intressanta med Kattens bord är hur båten blir ett samhälle i miniatyr, även om det förstås kan uppfattas som en konstruktion. Å andra sidan är Ondaatje som bäst när han är som minst återhållsam med realismens konventioner. Allt handlar om hur väl hen lyckas dölja sina tricks, och det lyckas här allra mest i upptakten.

Kanske jag också hade föredragit att han hade gått mer in för att skildra sin historia utifrån elvaåringens perspektiv: här är det alltid uppenbart att det är en författare som ligger bakom, en rutinerad räv med tydliga intentioner och en osviklig teknik, med ett färdigformulerat facit i bakfickan. Ondaatje skulle ha tjänat på att mota bort distanseringsdjävulen som allt mer förpassar hans roman till en ganska ordinär historia. Och det var ju precis det som hans tidiga romaner inte var – ordinära, alltså. Här försöker han para ihop Agatha Christie och Joseph Conrad, och om du misstänker att det går ”så där” misstänker du helt rätt.