Ljus, Inger Christensen

”Hon spred sina vackra / ord likt Klingor – / Hur glittrande de sken – / Och Vart och Ett en Nerv / la bar / Eller dribblade med ett Ben –”

Det här är förstås Emily Dickinson (i Ann Jäderlunds översättning). Det kan inte vara någon annan; ingen annan har en så oförställd röst. Nu har jag läst Inger Christensens debut som poet, Ljus, översatt av Marie Silkeberg, och som vanligt blir jag helt omtumlad. Kan något vara så här bra – får något vara så här bra? Ja, det är uppenbart. Och ändå –

Med Ljus utger Modernista sin fjärde bok av denna danska poet. Det är fullt möjligt att hon är världens bästa poet, åtminstone om vi nöjer oss med 1900-talet. Och det är fullt möjligt att Modernista är världens bästa förlag. Och det är fullt möjligt att Ljus är om inte världens bästa diktsamling så åtminstone världens bästa titel. Ljus som i solsång, som i hopp och liv och ljusnande tid.

Du kan läsa Ljus parallellt med de övriga tre Christensen-böckerna på förlaget, samtliga översatta med glans av Silkeberg, parallellt med essäerna i Hemlighetstillståndet som Ariel förlag gav ut 2011. Där skriver hon bland annat: ”När jag skriver dikter, låtsas jag ibland att det inte är jag, utan själva språket som skriver.” När jag läser Inger Christensens dikter låtsas jag ibland att det inte är jag, utan själva språket som läser. Det är dikt skrivet i fullständig koncentration och i fullständig kommunikation med läsaren.

När Christensen debuterade som poet 1962 med Lys (ja, vad låter inte vackrare på danska?) var hon 27 år gammal: lätt att glömma, då den gängse bilden av henne är den regala tant hon framträdde som på senare dar. Hur kan det då sägas att det här är så fruktansvärt bra? Är inte det en efterhandskonstruktion, med facit i hand?

Kanske – men lika lätt som det är att avfärda den typen av postuma erkännanden, lika lätt är det att ge exempel ur boken på att det är skrivet av en färdig poet, att det i själva verket finns en röst här som aldrig sviker, som alltid kännetecknas av de organiska sambanden – både mellan dikterna i den här boken och mellan senare skrivna dikter, att allting hör ihop hos den som skriver riktigt nödvändig poesi.

Låt mig bara förtydliga: jag väljer inte ordet ”organisk” ur tomma intet, utan det är ju en följd av att jag har läst Christensen sedan Sven Christer Swahn översatte Fjärilsdalen (Sommerfugledalen – hör själv!), att jag har följt den här utvecklingen. Sedan ser jag att det står så här på den här bokens baksida: ”Såsom de riktigt stora oftast gör, så växer Inger Christensens författarskap organiskt fram från och med debuten” [min kursiv]. Som en kommentar till Lyra Ekström Lindbäcks anklagelse i DN nyligen att kritiker enbart plagierar baksidestexten när de skriver.

Samtidigt är det så att tiden bara försvinner när jag läser Ljus: att det är helt omöjligt att läsa och hamna i året 1962, utan det är dikter som kliver rätt in i min samtid, och de gör det utan krusiduller och utan att försynt knacka på några dörrar. Här saknas all förankring i tid och rum – det är skrivet för evigheten.

För att återkomma till frågan, hur känner man igen något som är bra? Med Emil i Lönnebergas ord, när han för Ida utredde vad som var ett hyss: ”Det vet man inte förrän efteråt!” Sannerligen är det så att du får överge alla tidigare uppfattningar när du läser Inger Christensen, att du i stället får uppleva hur hon verkligen lever upp till sitt ord att det inte är hon som skriver, utan ”själva språket”. Då ska du också ignorera eller försöka ignorera alla lovord som förlaget klistrar på innerfliken (även för de minst sagt okonventionella och besvärliga romanerna). Att vara behängd med positiva kritikeromdömen är inte alltid till författarens gagn.

Då ska du i stället gå på språkupptäckt tillsammans med den här poeten. Vara nära hennes poesiverkstad, följa metoden och åse hur dikten växer fram. Som den här korta, ”Vattenytan”:

Vattenytan

skär sig själv

med is

Vinterbåten

skräms upp

på land

Under huden

värjer

ett hjärta sig

I dikterna handlar det påfallande ofta om hjärtan, om hud, om kropp, om hur maskinen blir kroppen: då ska du också se hur viktig de här dikterna har varit för den likaledes kroppsliga Pia Tafdrup, som debuterade knappt två årtionden senare, och skulle ge ut boken Springflod 1985 (begreppet är hämtat från en av dikterna i den här boken).

De här dikterna är korta, men de växer i omfång, och i en idealisk värld skulle de inte nöja sig med att finna sin plats mellan bokpärmen. Nej, de skulle ge sig därifrån, citeras på twitter och i den politiska debatten och klottras på … tja, ställen där det är lagligt att klottra, kort sagt. Det är dikter som expanderar, som vädjar mot förtvivlans destruktiva krafter.

Det är också skrivet i en dansrytm, där det moderna samsas med det traditionella (det här är inte svårläst för fem öre). Men gränsöverskridande: som all bra poesi är den trogen transcendensen – paradoxalt nog, då allt handlar om att gå utanför, om att öka och komplettera och om att gå utanför, om att lämna.

Vad jag menar med att inleda med Emily Dickinson är egentligen helt glasklart. Dessa dikter av Inger Christensen, dessa 41 korta dikter, är lika förtätade och explosiva som Dickinsons. Här handlar det inte heller om något ofarligt gullande: ”Dikt är mördat hopp”, låter Christensen meddela, och de kategoriska och rättframma utsagorna är helt klart något som förbinder henne med det allra bästa som har uttryckts.