Det är redan över för mig, Håkan

För ett par år sedan blev jag ombedd att skriva en artikel om Håkan Hellström. Då jag bara hade lyssnat sporadiskt på honom gjorde jag ett ambitiöst försök och lyssnade metodiskt igenom alla hans skivor, utan att hitta någonting att säga, så jag avböjde oartigt och bestämt.

Det var bara oförarglig musik, musik av ett slag som sa inget till mig om mitt liv. Därför har jag alltid varit immun mot den hysteriska beundran som vidlåder allt denna ”Håkan” presterar, och tyckt att det är ungefär lika trist att lyssna på som Coldplay, Lars Winnerbäck, Bo Kaspers orkester.

Foto Gavin Watson

När det nu talas om en backlash, efter att Hanna Fahl på DN gav så lågt som endast 3 i betyg för nya skivan, liksom Jens Liljestrands ”göra slut”-artikel i Expressen och Sara Martinssons uppgörelse på svt.debatt med pojken som inte vill bli stur, har jag fortfarande svårt för att förstå argumenten. Att som fan bli upprörd innebär bara att gå i en fälla, att reducera sig själv till en belieber, eller någon som håller på ett fotbollslag och blir förbannad för att någon annan håller på ett annat fotbollslag.

I DN tyckte Fahl att det är patetiskt när ”Håkan” i en låt påstår att han föddes med klumpfot, att där går självömkan för långt – men en rutinerad kritiker borde klara av att göra skillnad på sång och sångare, liksom att känna igen den metafor som biter henne i örat. Poängen med det Hellström gör är att ingjuta självkänsla hos de som söker sig till hans musik för att de upplever sig själva som missförstådda – typ 99 % av alla tonåringar behöver en sådan röst. Därför ska Hellström akta sig för att göra som Liljestrand tycker, att en 39-årig man bör skriva låtar om blöjbyten i stället för om sina pojkår.

Hellre tycker jag då fortsätta vara en ambassadör för de minnen som saknar början och slut (Dylan Thomas ord om barndomen – Thomas som i åtskilliga noveller ägnade sig exakt åt det Hellström gör). Alltså göra det han bevisligen kan, även om det som sagt nog aldrig kommer att betyda något för mig. Nya skivan är förnämligt nog befriad från de skäggiga progginslag som fanns på de senaste två, men fortfarande musikaliskt totalt intetsägande.

Det är nog också ett större strukturellt problem med popmusik på svenska, att den är så anti-intellektuell. När Jan Gradvall häromåret skulle skriva en bok om Kent fick han efter ett tag ge upp: förmodligen fanns inget att säga. Och vem vill läsa en bok om Kent? Frivilligt läsa en bok om Orup? En bok om Magnus Uggla? En bok om Håkan Hellström?

Den enda svenska artist som i något sammanhang någonsin har yttrat något intressant är Olle Ljungström, och det är förstås ett stort underkännande av Sverige som land att det är först nu som han får ett uns av uppskattning och popularitet. Det är tretton år sedan han senast gjorde en formidabel skiva – samma år som Hellström debuterade. Men medan Ljungström knappt kan öppna käften utan att säga något intressant har jag förgäves sökt efter något som Hellström har sagt, som har varit intelligent, tankeväckande, kontroversiellt, eller ens värt att lägga på minnet.

När Hellström på nya skivan namndroppar Morrissey och Kerouac är det ju också som att be om att hamna på samma offeraltare som Marcus Birro, bland de kränkta vita männen i sina martyrdräkter som gnäller om att den som pratar om känslor mobbas av ”etablissemanget”. Om ”Håkan” i stället lärt sig något hade han för länge sen fattat att det är snyggare att stjäla med lite mer finess, från mer fantasifulla källor, typ Rut Hillarp eller Hjalmar Bergman – alltså, hellre Clownen Jac än Jack Kerouac.