Den bästa dagen är en dag av törst, Jessica Kolterjahn

Poeten Karin Boye är huvudpersonen i Jessica Kolterjahns nya roman. Den är flinkt skriven, men skulle ha behövt inspireras i högre grad av Boyes oförvägna insatser.

Utmattad av hårt arbete och ett misslyckat äktenskap flyr författaren Karin Boye till Berlin i början av 1932. Det hon egentligen försöker fly ifrån är dock sin egen homosexualitet, som hon äcklas av.

Men man kan inte fly från sig själv. Berlin under det tidiga 30-talet är inte heller en lämplig plats för den som vill fly från homosexualitet – snarare är det dekadensens huvudstad, något den deprimerade Boye knappt hinner kliva av tåget för att upptäcka.

Jessica Kolterjahns roman Den bästa dagen är en dag av törst återskapar detta viktiga år i författarens liv. Karin Boye går i psykoanalys, först hos en man, sedan en kvinna, och hon träffar andra svenskar. Ibland ligger hon med kvinnor. Hon besöker Sportpalast 12 mars, när Göring håller ett nazistiskt tal. Hon gör Hitler-hälsningen.

Allt detta finns dokumenterat, och Kolterjahn redogör varsamt för Boyes kamp mot fattigdom och ”Dödsmakterna”, en kamp som vinns i det korta perspektivet men förloras i det längre. Boye lämnar Berlin tillsammans med den tolv år yngre Margot Hanel, som blir hennes partner i Sverige. Nio år senare begår först Boye självmord, sedan Hanel månaden senare.

Språkligt är det en svår balansgång, då Kolterjahn ska hantera Boyes rätt tidsbundna idiom, samtidigt som hon ska skriva en läsbar 2000-talsroman. Risken är att det antingen blir för färgat av Boyes stil, eller för opersonligt. När Kolterjahn lånar bildspråk och formuleringar från dikterna ger det liv åt framställningen, men det är återhållsamt utfört.

Vi får inblickar i Boyes slitningar både på det personliga och det estetiska planet: efteråt ska hon bland annat skriva fyra romaner, däribland Kallocain, samt sin bästa diktsamling För trädets skull. Med tanke på Boyes modiga insats kan tyckas att Kolterjahn kunde ha skrivit lite mer vågat om henne. Nu blir det en välskriven roman, som exponerar de motstridiga krafterna inom Boye, utan att Kolterjahn gör något vettigt av det hon hittat.

Ett problem är kanske att hennes roman inte lyckas säga något sensationellt nytt om Karin Boye, utan att den nöjer sig med de vanliga spekulationerna. Vad den kan bidra med är väl att fungera som introduktion: den är medryckande skriven, med anlag att fängsla även någon som har minimala kunskaper om Boye.

Inom retoriken är ju sanning och osannolikhet släktingar enbart på avlägset håll, och något av detsamma gäller för den här typen av fiktiva biografier. Här mister Karin Boye sin givna räckvidd och reduceras från poet på piedestalen till en ängslig människa, ibland smått löjeväckande. Romanen vinner på detta, genom sitt konsekvent utförda porträtt av en sammansatt och ambivalent människa som bara råkar vara en omåttligt talangfull författare.

Vad som råkar vara sant och vad som råkar vara påhitt är inte heller det intressanta, så länge Kolterjahn vet att etik och estetik är desto mer närbelägna släktingar.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/4 2013)