Bryt tystnaden. Israeliska soldaters vittnesmål från de ockuperade områdena

En ny bok om Israel-Palestina-konflikten återger anonyma vittnesmål från israeliska soldater. Intet nytt under solen, utan här finns många bevis på det ovärdiga med krig – förutsatt att vi kan lita på redogörelserna.

”Krigets första offer är sanningen”. Så löd Philip Snowdens hårda omdöme från första världskriget, ord som upprepats otaliga gånger under det krigiska 1900-talet. En olöst och kanske olöslig konflikt är den mellan Israel och Palestina. Efter den sjuåriga Oslofreden trappades konflikten upp i september 2000 med den andra intifadan, Al-Aqsa-intifadan, ett palestinskt uppror mot Israels ockupation.

Organisationen ”Breaking the Silence” har samlat sammanlagt drygt 700 intervjuer från israeliska soldater, under tidsperioden 2000-2010. 154 av dessa vittnesmål återges i boken Bryt tystnaden, som är en översättning av den engelskspråkiga utgåvan. Originalet är på hebreiska.

Om det är lätt att identifiera syftet med boken – att framställa Israel i dålig dager – är det svårare att avgöra trovärdigheten. Dessa utsagor är anonyma, men uttrycker i stort sett alltid samma sak: att de palestinier som förföljs och trakasseras är oskyldiga offer, och att de israeliska soldaterna styrs av godtyckliga order att förfölja och trakassera.

Vad som framträder är då en genomgående blandning av systematik och slumpmässighet. Det nazistiska exemplet har visat att en effektiv organisation är nödvändig när syftet är att tyrannisera, men här verkar denna strikta struktur erodera av misstag, klantigheter.

Det är sanktionerad tortyr som möter Hannah Arendts begrepp ”den banala ondskan”, som en förklaringsmodell till just nazismen. Även här finns många exempel på hur handlingen tillåts styra över tanken. Soldaterna kan bara i efterhand begripa att de gjorde fel.

Hur är det möjligt? Under vidriga omständigheter är det en befrielse att sluta tänka – att slippa tänka. Hemskheterna här rapporteras lakoniskt, distanserat, och man kan fråga sig vem som blir mest avtrubbad: de soldater som utför dåden eller den som läser om dem? Här avslöjas inga chockerande nyheter om mänskliga gräsligheter, utan det är det gamla vanliga översitteriets knep, att få de redan underlägsna att känna sig ännu mer underlägsna.

Och vad är då värst? Det dödande som sker under ordnade former eller det dödande som sker som en följd av leda? En sak har i alla fall stått klar under det krig USA har fört mot Irak de senaste tio åren: de amerikanska soldaternas övergrepp har flitigt dokumenterats, när de har avslöjat sig själva med mobilkameror.

Ju mer vi tack vare denna frivilliga dokumentation får veta om denna krigets obligatoriska konsekvens – att det plockar fram det allra djävligaste hos människan – desto mindre övertygande låter krigsivrarnas argument.

Då kan den här boken påminna om det gamla luttrade skämtet: om krig är svaret, då var det en dålig fråga. De israeliska soldaterna låter i boken mest som skamsna barn som ägnat sig åt något utan att inse dess ohyggliga följder. ”Tänkte inte på det!”

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/4 2013)